Erland Kaldaras, ledamot i kommissionen, skriver om den barndomshändelse som fick honom att förstå hur antiziganismen ser ut och hur den verkar.
Redan när jag var barn fick jag uppleva antiziganism.
Jag kommer så väl ihåg att mina föräldrar alltid var måna om att vi barn skulle uppföra och bete oss på ett ”svenskt sätt” när vi till exempel skulle in i en butik. Jag förstod inte vad ”svenskt sätt” betydde. Vi var barn och skojade och skrattade som andra barn, begärde av våra föräldrar det omöjliga; alltid de dyraste och häftigaste leksakerna.
Ett tillfälle har särskilt etsat sig fast i mitt minne, det hände i ett varuhus när jag var 5 år. Jag ville så gärna ha en dyr och fin radiostyrd bil. Jag började gråta för att min far inte ville köpa den. Jag gav mig inte, utan fortsatte att gråta. Efter ett tag fick min far nog, han fick ett utbrott och förklarade med bestämd röst på romani chib att nu fick det vara slut med mitt beteende. Då kom det fram en äldre svensk kvinna och utbrast: ”Vad är det här för jävla zigenarfasoner?” Min mor försökte tysta ner mig och lugna ner min far, samtidigt som hon lugnt förklarade situationen för den äldre kvinnan. Kort därefter kom två vakter och pratade framför allt med den äldre kvinnan. Sedan kom vakterna fram till oss: ”Om det ska vara så här så får ni zigenare inte längre handla här!” Jag var fem år, och nu förstod jag vad antiziganism var. Och vad mina föräldrar menade med att vi måste uppföra oss ”svenskt”.
Fastän mina föräldrar hade handlat i flera år i samma varuhus var de plötsligt inte längre välkomna som kunder. De var inte lika mycket, eller ens i närheten lika mycket, värda som de svenska kunderna. Våra pengar var ju svenska och jag har inget minne av att mina föräldrar någonsin inte kunde betala för de varor som hade de lagt upp på rullbandet. Vi var inte längre välkomna för att min far uppfört sig på ett ”zigenskt” sätt.
Vad var då ett ”zigenskt” sätt? Att han inte ville köpa den dyra leksaken till sin tjutande son? När hans snälla förklaringar inte hade någon påverkan på mig, började han tala bestämt på vårt modersmål. Var det grunden till att vi nu inte fick komma in i varuhuset längre? Detta var tidigt 80-tal och romerna var ännu inte en nationell minoritet och man sa fortfarande ”zigenare” utan att reflektera över innebörden. Då fanns ingen DO eller någon annan myndighet att klaga till, så mina föräldrar lät kränkningen passera. Precis som så många gånger förr i många olika sammanhang.
Den här händelsen har påverkat mig under hela mitt liv. Jag har i dag fem barn och många gånger upptäcker jag själv att jag omedvetet försöker få mina barn att uppföra sig på ett ”svenskt sätt” när vi handlar i till exempel varuhus. Det sitter i benmärgen att vi helst inte ska visa att vi är romer, som zombies putta kundvagnen framför oss, helst inte prata eller kommunicera med varandra och barnen ska helst vara som ljus. Då och då ser jag i varuhusen hur svenska barn stortjuter och deras föräldrar försöker frustrerat tysta ner dem. Men aldrig att det kommer fram någon till dem då för att säga: ”Vad är det här för jävla svenskfasoner?” Eller att en vakt kommer fram och ber dem att lämna varuhuset och aldrig mer återkomma.
Människors lika värde, visst. Det gäller inte om man är rom. Barn som barn, visst. Inte om det gäller romska barn.
Antiziganismen i Sverige är så djupt rotad i så många människor att de inte ens längre är medvetna om när de faktiskt begår ett brott mot mänskligheten. Som rom känner jag till i vilka varuhus jag är välkommen och det gör även majoriteten av romerna. Romska familjer är ofta stora och en köpstark grupp som många butiksinnehavare går miste om på grund av deras antiziganistiska inställning och uppförande.
Tänk vad mycket mer pengar dessa människor skulle kunna tjäna på att se oss romer som alla andra människor…
Erland Kaldaras Nikolizsson, ledamot i Kommissionen mot antiziganism