Marika Kaj, romsk aktivist, berättar i en krönika om när hon och hennes barn hamnade i Skånepolisens register.
Helgen är över och måndagen knackar på dörren. Frukosten är avdukad och det är dags för barnen att gå till skolan. Jag står i köket och har höjt tv:ns volym för att kunna höra halvåtta-nyheterna.
Men denna morgons nyheter är början på en omtumlande period för mig och min familj. Barnen, som tar på sig skorna i hallen, ropar: ”Mamma nu pratar de om oss igen!”.
Jag stänger av vattenkranen och går fram till tv:n, tänker att den senaste tiden har nyheterna handlat om de romska EU-medborgarna. Eller ”tiggarna”, som vi dagligen får höra.
Jag är inte riktigt vaken än. Jag rynkar på ögonbrynen och skakar lätt på huvudet i hopp om att jag ska vakna från det som verkar vara en mardröm. Men det är ingen mardröm.
Verkligheten drabbar mig än mer när jag kommer till jobbet, jag möts av kollegor som är i chock. Arbetsplatsen är Göteborgs stadsmuseum, där vi jobbar med utställningen ”Vi är romer”. Nyheten om Skånepolisens register på tusentals romer har inte undgått någon.
”Marika, TV4 är här och de vill intervjua dig.”, säger en kollega till mig.
Jag befinner mig fortfarande i ett chocktillstånd när jag får en mikrofon uppkörd under näsan med en journalist som ställer frågan:
”Vad har du för kommentar om Skånepolisens register med över 4000 romer?”
Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Förväntar de sig ett utbrott eller tårar?
Kroppen svarar spontant, med reflex i nervositet och med ett skratt. Men i mitt huvud, i mitt hjärta och i min kropp är jag rädd. Tusen tankar rusar: Vad ska hända? Ska polisen komma och hämta mig? Paniken stiger och jag vill hämta mina barn från skolan. Alla frågor och en rädsla i kroppen som exploderar. Sedan morgonen är jag som en tickande bomb.
Jag tar mig samman och kort efter mitt nervösa skratt svarar jag journalisten:
”Det är fruktansvärt. Om Polisen har gjort detta, vad är då nästa grej?”
Jag har vid denna tidpunkt inte en aning om jag och min familj finns med i registret. Vi får ett telefonnummer till en myndighet som vi kan vända oss till för att ta reda på om vi finns med.
Kort tid efter att jag hade kontaktat myndigheten fick jag hem ett brev. Det var inga glada nyheter. Av brevet framgår att Polisen har registrerat mig och mina barn. Vi uppfattas alltså som ”kriminella”, utan att vi har gjort någon kriminell handling. Vårt enda brott är att vi är romer.
Skånepolisens register är en skandal, en kränkning och det är oacceptabelt. Men den skandalen ska inte få stoppa oss romer från att våga stå upp för oss själva. Eller få oss, som så många gånger förr, att dölja vår identitet. Vi har inte gjort någonting fel! Vi är ett erkänt minoritetsfolk och var och en ska våga säga: Jag är rom!
Marika Kaj