Sunita Memetovic, juridikstuderande och romsk aktivist, skriver om hur antiziganismen får henne att känna sig utanför.
Jag befinner mig mitt i smeten. Det är vad jag vill tro. Frågor om romers rättigheter är aktuella och jag blir tillfrågad att delta i samtal med ministern och myndigheter. Ibland tror jag dock att jag befinner mig helt utanför. Utanför två samhällen, samtidigt som jag befinner mig mellan två parallella världar. Så komplext är det.
Jag anser att vi behöver bli bättre på att diskutera vad det är som faktiskt förenar oss – oavsett tro, hudfärg, nationalitet och andra särdrag. I stället för att diskutera kulturskillnader, som delar upp oss i olika kategorier.
För det är just den många gånger förgivet tagna indelningen som har format mig och människor runt omkring mig. Det är den indelningen som får mig att känna mig både förvirrad och privilegierad. Låt mig gå tillbaka till min uppväxt och några avgörande händelser som jag har fått bevittna.
När jag var liten lekte jag med mina jämnåriga kompisar här i Sverige och tänkte – ”Undrar varför jag inte ser ut som dom”. Många av mina vänner hade ljus hudton och ljusa ögon. Jag var mörk och kände mig annorlunda. Utanför på ett obestämt sätt och som var kopplad till hur vi ser ut.
När jag blev något äldre fick jag bevittna förskräckliga saker. Det var när jag tillsammans med tv-produktionen för serien ”Första zigenaren i rymden” besökte Rumänien, Polen och Bosnien. Jag såg romska barn sniffa lim för att överleva hungern, romska barn som levde i kloakerna och som hade förlorat sina föräldrar.
Det jag såg förändrade hur jag såg på mig själv. Jag började ifrågasätta mitt ursprung när jag var tillbaka på svensk mark. Jag tänkte – ”Hur kan barn med samma bakgrund som min behandlas så fruktansvärt dåligt?”. Tidigare var det jag som var annorlunda – nu var det dem. Inte nödvändigtvis utseendemässigt utan snarare levnadsmässigt.
Under gymnasiet beslöt jag mig för att läsa vidare på universitetet. Jag ville bli advokat. Jag hade mentorsamtal med min lärare och berättade för honom om mina funderingar. Han sa: ”Sunita, det är många romska barn som har drömmar, men det är få som går vidare och lyckas uppfylla dem.” Jag begrep inte varför han sa så, jag kände att han tog ifrån mig något och jag blev förtvivlad.
På universitetet trodde jag att det skulle bli bättre. Jag tänkte att nu slipper jag klasskompisar som diskriminerar mig på grund av mitt ursprung och lärare som ifrågasätter mina val. Jag slipper personer som har fördomar och tråkiga åsikter om romer.
Men situationen blev inte så mycket bättre – eller jo, jag utsattes inte för diskriminering eller rasistiska påhopp, vilket jag hade upplevt i andra sammanhang. Men det jag i stället fick möta nu var okunskap. Jag möttes av frågor som kändes mycket mer oförstående och nedlåtande än nyfikna och vänliga.
Inom min romska grupp upplever jag både beundran och avstånd. Jag möter romska ungdomar som ser upp till mig och mina val i livet. Men jag möter också romer som anser att jag är för lite rom. Att jag inte förstår tillräckligt mycket om romer och vår verklighet för att jag har integrerats för mycket i det svenska samhället. Det här är ett utslag av vad antiziganismen gör med vår identitet, den splittrar och söndrar. Det är också något som kan förstås mot bakgrund av att vi helt tiden måste förhålla oss till hur majoritetssamhället definierar oss. Vem är äkta och vem är oäkta?
Jag tror att alla vi som vill verka för romers rättigheter ska utgå från den bakomliggande berättelsen, och från vår gemenskap. Vi behöver fråga oss varför vi romer har diskriminerats så länge. Finns det något vi kan göra annorlunda så att historien inte upprepar sig? Och vi måste hjälpas åt. Samhället ska veta att vi vill samma sak, och att vi kan hålla ihop i vår strävan att få det bättre och att slippa diskriminering.
Jag vill ha kvar mina två världar. Men jag önskar att jag kunde känna mig bättre hemma. I båda.
Sunita Memetovic – juridikstuderande vid Uppsala Universitet och romsk aktivist.