Ett förbud mot organiserat tiggeri är inte bara tandlöst för att reda ut grundproblemet – att få människor ur fattigdom – det strider också mot Sveriges folkrättsliga åtaganden. Det menar Jenny Jansson Pearce, generalsekreterare i Fonden om mänskliga rättigheter och Ylva L. Hartmann, folkrättsexpert från Fonden för mänskliga rättigheter i en krönika som reder ut de juridiska aspekterna i debatten om organiserat tiggeri.
Diskussionen om hur situationen med de många utsatta EU-medborgarna ska hanteras har under lång tid varit het. De senaste veckorna har krav på förbud kopplat till tiggeri återigen framförts. Något som däremot saknas i debatten är ett folkrättsligt perspektiv. Frågan handlar i grund och botten om enskilda människor vars grundläggande rättigheter inte respekteras trots de många konventioner som skrivits under och ratificerats. Grundläggande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innefattar inte bara en rätt till bostad, rätt till hälsa och rätt till en adekvat levnadsstandard. De innefattar också, och kanske framförallt, en rätt att som utsatt individ inte ses som kriminell för att man är tvungen att tigga för att överleva.
Det finns uppenbara invändningar mot förslaget att förbjuda organiserat tiggeri. Det är exempelvis mycket oklart hur organiserat tiggeri ska definieras. Dessutom finns redan lagstiftning om människohandel att tillgå i de fall det finns anledning att ingripa mot organiserat tiggeri. Utöver dessa skäl finns också folkrättsliga invändningar. En kriminalisering av tiggeri innebär nämligen ett brott mot Sveriges folkrättsliga åtaganden.
Sverige har ratificerat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella (ESK) rättigheter och har därmed en skyldighet att respektera, skydda och främja de rättigheter som återfinns i konventionen. För att lättare kunna uttyda vad som utgör en kränkning av ESK-rättigheterna, har Maastricht-riktlinjerna tagits fram internationellt. Riktlinjerna slår fast att det strider mot konventionen att kriminalisera utsatthet. Ett exempel som ges i riktlinjerna är kriminaliserandet av hemlöshet, som innebär en överträdelse av konventionen.
Rätten till en skälig levnadsstandard (Artikel 11 i ESK-konventionen) innebär bland annat att ingen ska behöva tvingas till tiggeri för att kunna upprätthålla en skälig levnadsstandard. Det innebär alltså att redan när någon behöver tigga för att förtjäna sitt uppehälle har staten misslyckats med att tillgodose individens rättighet i konventionen. Problembilden i denna kontext är såklart större i och med EU:s fria rörlighet och ansvaret måste delas av EU:s medlemsländer.
Rättigheterna i ESK-konventionen ska garanteras alla inom statens jurisdiktion, dvs. området där staten är behörig att upprätthålla lag och ordning, oavsett om man är medborgare eller inte. Sverige har därför ett folkrättsligt ansvar för de utsatta EU-medborgare som befinner sig inom dess jurisdiktion. Ett ansvar som man inte uppfyller genom att kriminalisera tiggeri, något som istället gör utsatta människor än mer utsatta.
Ett kriminaliserande av tiggeri eller organiserandet av det innebär en kriminalisering av utsatta människor och bryter därför mot FN:s ESK-konvention.
Jenny Jansson Pearce, Generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Ylva L. Hartmann, Programansvarig och folkrättsexpert, Fonden för mänskliga rättigheter