Stefano Kuzhicov, ledamot i kommissionen, beskriver i en personlig krönika hur antiziganismen präglat hans tillvaro i Sverige.
Året var 1971. Vi kom med chartrat plan direkt från Rom till Eskilstuna. Där möttes vi av en delegation från Invandrarverket. Vi fördes vidare till ett ställe där vi duschades och blev nedsprutade med något slags medel. Vi barn och yngre reagerade inte mycket på det, men de äldre blev rädda och oroliga. Ställde frågor om vad som höll på att hända. Duschen påminde dem om koncentrationslägren och arbetslägren i Jugoslavien under andra världskriget.
Jag kom till Sverige som 10-åring tillsammans med mina föräldrar. Vi var de första romska kvotflyktingarna som fördes från Italien till Sverige. Vår grupp bestod av ungefär 40 personer. I den ingick mina föräldrar, syskon, kusiner, pappas morföräldrar, pappas morbror med familj, deras barn samt svärsöner och svärdöttrar.
Efter den brutala duschen transporterades vi med buss till en förläggning i Flen. Det tillbringade vi vår första tid i Sverige. För oss barn var det spännande och nytt! Det var exotiskt att hamna i ett land där man bara såg skogar, sjöar och väldigt få människor.
Efter en månads vistelse började många dock känna sig frustrerade och oroliga. En del funderade på att åka tillbaka till Italien. De kände sig isolerade, ensamma och innestängda. Efter samtal med ansvariga på Invandrarverket och regeringen, kunde vi efter sex månaders vistelse på förläggningen äntligen kommunplaceras.
Gruppens önskemål, som tydligt framfördes från början, var att hela klanen/gruppen skulle komma till samma kommun. Det var viktigt för oss att få vara tillsammans. I praktiken var det inte svårt att tillgodose våra önskemål, då det vid denna tid fanns gott om bostäder och möjliga lösningar. Trots det bestämde Invandrarverket att vi skulle splittras och delas upp. Jag och mina föräldrar och syskon samt pappas morföräldrar hamnade i Katrineholm, medan pappas morbror med familj förflyttades till Norrköping.
Det var första gången som jag mötte fördomarna, diskrimineringen och antiziganismen i Sverige. Den vardagliga diskrimineringen var inte så märkbar på den tiden. Till skillnad från nu kunde vi gå omkring i affärer utan att någon följde efter och vaktade. Men det som stod klart redan på 1970-talet var att det fanns en institutionell och strukturell diskriminering. Det var tydligt att Invandrarverket ville styra vårt boende och gjorde det utan att vi hade något att säga till om. Det ansåg inte lämpligt att ”så många romer” skulle bo på ett och samma ställe.
Vi som har kunskap om romernas historia i Sverige och har läst regeringens vitbok ”Den mörka och okända historien”, vet precis vad det är den beskriver. Vi har upplevt boken. Fördomar, normer, värderingar som samhället spred via lagar, förordningar och praktik på kommunal och statlig nivå. Att staten och kommunen tyckte sig veta vad som var bäst för oss romer. Att stöd var förenat med krav på anpassning. Assimilering. Att vi blev behandlade som barn som inte visste bättre.
Efter Katrineholm flyttade vi till Göteborg. Våra släktingar flyttade till Landskrona och Helsingborg. Vi hade kontakt med varandra och hälsade på varandra minst en gång per månad. Under tiden i Göteborg upplevde jag fler fördomar, trakasserier samt diskriminering på grund av mitt romska ursprung. Mina föräldrar och syskon nekades till exempel att byta bostad och senare flyttades de till ett hus som ägdes av socialförvaltningen ute i Angered. Det fanns inget annat alternativ.
Vi flyttade därefter till Helsingborg. Året var 1979. Då kunde vi, efter 8 år, äntligen återförenas med våra släktingar. Det var också där jag och min familj beslutade oss för att stanna.
I slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet började jag möta en vardagsdiskriminering som fortfarande påverkar mitt liv. Den sker dagligen, när jag tillsammans med min fru är ute på stan eller besöker någon affär. Det kommer snabbt personal som vill ”hjälpa oss”. Känslan av att vara bevakad och att någon följer efter för att vakta och se till att du inte stjäl. Att du upplever det, slår ifrån dig händelser, låtsas som ingenting. Livet går vidare.
Stefano Kuzhicov