Artiklar
Identifikationshandlingar från utställningen Sju liv. Foto: Helena Bonnevier SHM / Sveriges museum om Förintelsen

Svenska överlevandes berättelser i centrum för nytt museum

I juni 2023 öppnade Sveriges museum om Förintelsen i Stockholm efter önskemål från överlevande själva. Utgångspunkten för museet är vittnesmål från överlevande som kom till Sverige – och en viktig del av berättelserna är arkivhandlingar och föremål.

–Forum för levande historia påbörjade en insamling 2020, två år senare öppnade Sveriges museum om förintelsen digitalt med dessa föremål och vår nuvarande utställning Sju liv baseras på det vi fått in hittills, berättar Diana Chafik, intendent.

Sveriges museum om förintelsen är ett nationellt museum och en del av Statens historiska museer som ska bevara och fördjupa kunskaperna om förintelsen utifrån ett svenskt perspektiv. I den pågående utställningen får man följa sju livsöden från förföljelse till Sverige.  

Minoritet.se träffar museets intendenter och en arkivarie som har fullt upp med att samla in material för att bygga upp museets samling – en lista på 100 personer som har något att visa signalerar att intresset för att bidra är stort.

–Vi samlar in material från andra och tredje generationens överlevande och för oss är historien om livet i Sverige efter förintelsen mycket intressant, säger arkivarie Anna Tiberg Knutas.

Förra året åkte intendenterna på insamlingsturné i landet för att berätta om det nya museet och hur man kan bidra till insamlingen. Städerna som fick besök var Malmö, Östersund, Hudiksvall, Karlstad och Linköping som på olika sätt har haft en stark koppling till överlevande av Förintelsen och judiskt liv i Sverige.

–Folk hör av sig till oss och vill att vi ska titta på ett föremål eller dokument och vi vill gärna träffa de som har något – vi får ofta en fin kontakt och många vill hjälpa till, säger Yael Fried, intendent.

Många skänker arkivhandlingar i form av pass, id-handlingar, foton, ansökningar om uppehållstillstånd eller gamla brev där brevväxlingen plötsligt upphör. Museet får in många foton och ibland kan de även identifiera personerna på bilderna.

Intendenterna har redan gjort många resor i landet för att träffa personer som har något att visa och de betonar att det är berättelserna om föremålen som är det viktiga – det är så föremålen får liv. Intendenterna gör en bedömning av föremålen och säkerställer deras ursprung och ägare innan de skickas med en speciell transport till museet. Ibland kanske man inte vill lämna ifrån sig ett föremål och då kan det fotas av istället.

Hanna Dimitris ikontavla Foto: Ola Myrin, Statens historiska museer.

Museet välkomnar alla att höra av sig, även om man är osäker, menar Diana Chafik.

–Alla föremål har sina berättelser, menar Elin Thomasson.

En servis eller en kökshandduk kan också vara värdefulla föremål som berättar något om personens liv under eller efter förintelsen. Ett föremål kan vara något som en person hängde upp sin berättelse på. I Sju liv finns en ikontavla som blev en förtrogen för Hanna Dimitri som är en av de sju personer som utställningen baseras på. Hanna var romsk katolik och ikonbilden fick hon och hennes man i bröllopsgåva och med tavlan delade hon sina minnen.

Det är framförallt de överlevandes familjer av andra och tredje generationen som lämnar in material.

–Vi når en ny målgrupp av personer, de som kanske inte uttryckligen tänkt på sig själva som judar. Att museet nu finns har triggat igång något och de tänker att de kanske har något att bidra med. Många har inte vetat något förrän den överlevande gått bort, säger Yael Fried.

Det pågår ett generationsskifte och nu finns en annan syn på att föra minnet av vidare. På 1950- och 1960-talet skulle förintelsen glömmas, säger Diana Chafik och fortsätter:

–Många ser det som ett avslut att dela med sig, även om det judiska inte är en del av deras identitet.

–Och vissa påbörjar en sorgeprocess, fyller Elin Thomasson i som menar att material från majoritetsbefolkningen också är intressant för museet.

–Det kan också vara föremål från personer som varit med och tagit emot flyktingar, till exempel sjukvårdspersonal.

Berättelser från personer som kom till Sverige långt senare, till exempel personer från den romska minoriteten, är också betydelsefulla för museet och man kan ha varit överlevande på andra sätt än att ha suttit i ett läger.

Utöver utställningar och programverksamhet, bedriver museet en pedagogisk verksamhet, en särskild målgrupp är högstadie- och gymnasieungdomar. Idag finns ett arkivrum och framöver kommer det att finnas en forskarsal med alla föremål i samlingen digitaliserade. Museet har fri entré.

KARIN SKOGLUND

 

Sidan uppdaterad 2024-02-07