Artiklar
Daniel Leviathan i Rom.

Projektet ”Förlorade röster” ger Förintelsens offer ett ansikte

På Norra judiska begravningsplatsen i Stockholm är cirka 5 000 personer begravda. 66 av dem har en speciell historia. Gemensamt för dem är att de överlevde Förintelsen och avled till följd av skadorna de fått under krigsåren.

Vi vet deras namn, ungefär var de kom ifrån, men inte särskilt mycket mer. I projektet ”Förlorade röster – spåren efter 1945 års räddade” har Daniel Leviathan försökt att ge dem ett ansikte och berätta om deras liv.

- Förintelsen och upplevelsen under Förintelsen är vad som tog deras liv, inte vad som var deras liv. Jag ville försöka få fram så mycket av deras faktiska liv jag kunde. Det är inte ett lätt mål, då de flesta av källorna som finns bevarade är just de relaterade till Förintelsen. Därför lade jag stor vikt vid att rekonstruera deras familjestrukturer, i den mån jag kunnat. Jag är väldigt speglad av den judiska synen på ett liv och på en familj, en släkt. På vem du är som människa. De som projektet forskat om var ju först och främst människor, judar, med drömmar, viljor, ambitioner och fullständiga liv, säger Daniel Leviathan, arkeolog och doktorand i judaistik vid Lunds universitet, samt engagerad i frågor för stärkandet av judiskt liv i Sverige.

Hösten 2019 hörde Judiska församlingen i Stockholm av sig till Daniel och berättade att de ville initiera ett projekt kring den rätt stora grupp Förintelseöverlevande som ligger begravda på Norra judiska begravningsplatsen. De som ankommit till Sverige under våren och sommaren 1945, som kom att kallas "1945 års räddade", men som i dessa fall kom att avlida kort efter ankomsten.

- Jag har alltid känt viljan och behovet att använda de färdigheter jag har inom forskningen - förmågan att gräva djupt i såväl jord som i arkiv - för att hålla minnet av Förintelsen och framför allt minnet av våra mördade vid liv. Jag blev därför enormt hedrad när församlingen tillfrågade mig om jag ville ta mig an projektet. Att ha fått arbeta med detta projekt har varit mitt livs viktigaste och hedrande gärning, utan tvekan.

På en judisk grav står det oftast inte bara den avlidne personens namn, utan även föräldrarnas namn och ibland även yrke. I den judiska tankevärlden är du därmed som individ en del av något större, du är en del av en familj, som i sin tur är del av en släkt, som i sin tur är en del av en stam och slutligen ett folk.

- Jag kände därför att detta var viktigt att få med, att förmedla. I vissa fall blir den grav som finns i Stockholm den enda grav som denna utrotade familj har. Genom den enskilda personens grav finns då även ett minnesmärke för den större familjen, de som mördades, som aldrig fick gravar, säger Daniel Leviathan.

Urvalet av personer dikterades av de som låg begravda på Norra judiska begravningsplatsen. Här fanns ett 60-tal personer ur gruppen "1945 års räddade". Några hann bara vara i Sverige i några dagar, medan andra levde i tio års tid. Gemensamt för dem alla var att de avled till följd av skadorna de fått under krigsåren, under Förintelsen.

- Jag bestämde mig för att begränsa mig och endast titta på de första tio åren, och satte därmed en övre gräns vid året 1955. Det är alltså en helt artificiell gräns, det finns säkerligen fler som kan anses tillhöra denna grupp.

 Roszi och Laszlo Hirschl. Roszi Hirschls levnadsöde berättas genom Förlorade röster. När Förintelsen nådde Ungern 1944 levde hon med sin man Laszlo. Foto: Yad Vashem

Den absoluta majoriteten ankom till Sverige med de "Vita båtarna", eller det som mer korrekt heter UNRRA-transporterna. Dessa kom att hämta över 9 000 överlevanden från framför allt Bergen-Belsen till Sverige under juni och juli 1945. En majoritet av dem som kom till Sverige kom via denna räddningsaktion. Ett antal av de som projektet forskat om kom med den tidigare räddningsaktionen, Röda korsets "Vita bussar", under våren 1945. Det finns även något enstaka fall där personer kommit till Sverige några månader eller något år efter krigets slut. 

För att kunna rekonstruera ett levnadsöde har Daniel mödosamt djupdykt i olika källor och arkiv, spridda mellan Sverige, Tyskland, USA och Israel, samt i enstaka fall i Tjeckien och Polen. Bland källmaterialet finns bland annat journalakter från svenska beredskapssjukhus, nazistisk dokumentation från koncentrationslägren, folkbokföringsinformation från ghetton och vittnesmål från familjemedlemmar eller familjevänner. 

- Bland allt detta material får man små, små spår, små ledtrådar, som pusselbitar, av information. Det är sedan mitt jobb att försöka lägga det pusslet, eller få ihop spåren till en tydligare bild. Jag tror att det är här min arkeologiska bakgrund är till stor hjälp, då jag är van att konstruera en större bild från väldigt få och små lämningar eller spår. 

Daniel fascineras ofta av de små sammanträffanden som ibland upptäcks under tiden man forskar. T.ex. Rywka Posladek och Fela Falc, båda från Lodz i Polen. Rywka och Fajgale, som Fela kallades, var jämngamla och båda växte upp i Lodz, men i olika delar av staden och i olika samhällsklasser. Rywkas familj verkar ha varit mer ortodox, medan Fajgales familj var sekulär och starkt kopplad till den socialistiska Bund-rörelsen. 

I ghettot hamnade de en portuppgång bort från varandra. Båda överlevde helvetet i ghettot, samtidigt som de såg sina familjer deporteras till döden. De kom år 1944 att deporteras till Auschwitz när ghettot likviderades, och därifrån fördes båda till Mühlhausens arbetsläger, ett satellitläger till Buchenwalds koncentrationsläger. 

Deras resa följer sedan samma spår, till Sverige, via dödsmarscher och lidande i Bergen Belsen. De hamnade båda på beredskapssjukhuset i Sigtuna. Rywka avled där, knappt en månad efter ankomst, medan Fajgale kom att leva i över tre år på olika sjukhus, fram till hon avled i november 1948. De båda begravdes bara några rader av gravar från varandra. 

- Men tyvärr har vi inget sätt att bevisa vad deras relation var, om de kände varandra väl eller inte alls, trots deras delade upplevelser. Men deras på något sätt sammantvinnade öde är ett av dem som verkligen satt sig i mitt minne.

Gravstenar på Norra judiska begravningsplatsen Foto: Miranda Solvang, Sveriges museum om Förintelsen/SHM

Det främsta eller mest konkreta målet med projektet har varit att bevara dessa personers minnen, att se till att de blir tillgängliga. Daniels förhoppning var att om det finns efterlevande, som kanske börjar söka efter sina familjemedlemmar, skulle de kunna hitta dem.

- Jag kan glädjande säga att vi har flera sådana fall! På så vis har ju detta projekt skapat en minnesplats för dessa personer - ett minne (Yad) och namn (VaShem). (Som också är namnet på Israels officiella minnesplats för att hedra minnet av Förintelsens offer).

Det sekundära, men minst lika viktiga målet var att detta material ska kunna användas för undervisning om Förintelsen. De personer som ligger begravda är en del av svensk historia och en del av svensk-judisk historia. De kom från olika platser med olika bakgrunder. Vissa var sekulära, andra ortodoxa. Vissa var polska judar, andra ungerska och somliga tyska judar. Det gemensamma för dem alla och varför de förföljdes, trots att de kom från så vilt skilda världar, var att de var judar.

- Så i mångt och mycket hoppas jag att projektets material kan användas för att visa hur Förintelsen gick till och hur den även skiljde sig åt på olika platser.

Projektet "Förlorade röster" har nu blivit en del av det nya Sveriges museum om Förintelsen, där man redan nu kan ta del av tio levnadsöden, direkt på deras hemsida (https://museumforintelsen.se/forlorade-roster/). Fler öden kommer med tiden att göras tillgängliga och redan i vår kommer man kunna ta del av ytterligare tio livsöden. Det går även att besöka Norra judiska begravningsplatsen, där det finns QR-koder utsatta vid gravarna som direkt länkar till deras berättelser på hemsidan. Sveriges museum om Förintelsen, tillsammans med Judiska museet i Stockholm, ger även då och då visningar på begravningsplatsen, där det berättas om dessa personer.

- Nu under våren kommer även dessa första levnadsöden bli tillgängliga på engelska, vilket jag är mycket glad över.

JOHN GRADOWSKI

 

 

 

Sidan uppdaterad 2024-04-15