Barbro Posner är en av dem som berättar vidare om Förintelsen. Foto: Fredrik Sieradzki

Nu tar barn och barnbarn över berättandet

De judiska flyktingar i Malmö-Lund som överlevde Förintelsen valde att inte glömma. I nästan 30 år gick Förintelsens ögonvittnen ut i skolor, kyrkor, bibliotek och andra mötesplatser för att berätta om sina upplevelser, trots att det var smärtsamt. Nu har de lämnat över stafettpinnen till sina barn  och barnbarn. Två av dessa barn är Barbro Posner och Henrietta Stein.

- Motivationen att gå ut och berätta har jag fått med mig från min mamma, Lea Gleitman. Hon säger:  ’jag vill inte att min familj ska glömmas bort’, eftersom hon överlevde har hon alltid ansett att det är hennes plikt att berätta, säger Barbro Posner.

Barbros mamma Lea, som fyller 96 i år, är den sista av Förintelsens ögonvittnen i Malmö och Lund som fortfarande går ut och berättar som sina upplevelser både före och under Förintelsen; ghettot i hemstaden Sosnowiec i Polen, tiden i tvångsarbetslägret Gräben-bei-Striegau, dödsmarschen till koncentrationslägret Bergen-Belsen, där hon slutligen befriades av engelska soldater.

Nästan hela hennes stora släkt förintades. Förutom Lea var hennes kusin Rachel kvar i livet. Senare visade det sig att även hennes äldre syster Miriam mirakulöst hade överlevt.
- Jag är väldigt glad att jag har börjat gå ut och berätta medan mamma fortfarande är aktiv och finns i livet. Det glädjer henne så enormt, säger Barbro Posner. Hon tillhör en liten grupp med judiska personer, mestadels barn och barnbarn till de överlevande, som bestämt sig för att ta över stafettpinnen. Gruppen började formas hösten 2019 och var och en arbetade med att skriva ned och jobba med sina anförvanters berättelser genom att berätta dem för varandra i gruppen. De flesta har redan en nedskriven berättelse att utgå från. Men det en utmaning att behöva komprimera ned allt till ett lektionspass utan att ge avkall på de viktiga beståndsdelarna av ett öde.

Barbro, har hört sin mamma Lea berätta sin berättelse ute i skolor vid olika tillfällen. Lea har även skrivit ned sina upplevelser.
- Jag är bekväm med att berätta min mammas historia, säger Barbro. Den känslomässiga utmaningen kan dock vara svårare att bemästra.
- Jag vill inte gråta mig igenom hela föredraget. När jag var ute senast och berättade bröts min röst dock bara två gånger och det var helt på sin plats.

Henrietta Steins bortgångna föräldrar, Judith och Abram Popinski, ville aldrig att hon skulle följa med och lyssna när de gick ut i skolor och berättade om sina upplevelser och umbäranden i gettot i Lodz, i lägren och som slavarbetare. Men paret hade noggrant skrivit ned sina berättelser och det fanns inspelade intervjuer med bägge två.

Abram gick bort 2009 och när Judith gick bort i oktober 2018 började Henrietta sammanställa föräldrarnas berättelser. I april 2019 kom hon ut med boken ”Judith och Abraham – överleva minnas berätta”.

Boken, som är skriven i jag-form, handlar om deras uppväxt, familjer och deras upplevelser under Förintelsen, men också om ankomsten till Sverige och hur de byggt upp ett liv här. Judith och Abram träffades redan i gettot i Lodz i Polen och separerades vid ankomsten till Auschwitz. Efter kriget återförenades de i Sverige, gifte sig och bildade familj. För Henrietta var det en självklarhet att fortsätta berätta.
- Jag vill föra deras berättelser vidare, allt för att man inte ska glömma Judith och Abram och de andra sex miljonerna judar som mördades, säger Henrietta. Hon tar med sig några exemplar av boken som hon lämnar kvar för skolans bibliotek.

- Det är klart att varje tillfälle att berätta innebär en anspänning, men om min mamma och pappa klarade av det år ut och år in, så måste jag också klara av det, fortsätter Henrietta.
Hon har hjälp av sin erfarenhet som chef på en myndighet, där hon många gånger fått tala inför en stor publik.

- Har jag 150-200 åhörare i en aula, är det utmaning att se till att fånga in alla åhörare och inte tappa några på vägen. Jag har lärt mig att zooma in och skapa en relation till åhörarna.

- Första gången jag gick ut var det en äldre publik som bjudit in mig. Jag talade bland annat för personalen på det äldreboende i Malmö, där min mamma Judith hade bott.
Henrietta har även besökt några folkhögskolor, gymnasieskolor och grundskolor. Hon pratar om att anpassa berättelsen till publiken. Hon har samma grundhistoria, men har försökt anpassa den till de som lyssnar.

Både Barbro och Henrietta berättar om den positiva respons de fått från åhörarna.
- Jag är glad att det kommit en hel del frågor efteråt. Jag vill gärna att ungdomar ska känna sig trygga att kunna fråga mycket, säger Barbro.

Henrietta talar om att frågorna skiljer sig åt beroende på publiken:
- När jag till exempel besökte en folkhögskola med äldre elever som läste svenska för invandrare, ställde en del av dem frågor som var relaterade till deras egna upplevelser av att vara förtryckt eller inte vara önskad i sitt eget land. En del skolungdomar har frågor om min egen syn på religion och tron på gud.

Barbro och Henrietta hade börjat gå ut och berätta efter årsskiftet, ända tills den pågående Corona-pandemin gjorde att föredragen ställdes in. För tillfället är det paus i berättandet, men bägge hoppas att de snart kan börja gå ut igen.
- Det är min plikt att berätta om min familj och i förlängningen om det judiska folket under Förintelsen, säger Barbro.

FREDRIK SIERADZKI
 

Sidan uppdaterad 2020-09-10