Artiklar
Ellen Lundgren går ofta tidigt om mornarna ner till Finska klubben och där i köket trivs hon med att baka karelska piroger för klubbens medlemmar. Foto: Hasse Stenudd

”Min tunga var som ett järnspett”

I Gällivare fungerade samrådet mellan minoriteterna utmärk innan pandemin. Sedan dess har det inte förekommit något samråd att tala om. Men här finns Finska klubben som varit aktiva sedan 1971.

-För oss betyder finskheten och vår kultur väldigt mycket och här hjälper vi varandra att minnas vår kultur och vår historia, säger Ellen Lundgren, och lyfter ut en plåt nygräddade karelska piroger ur ugnen.

Gällivare ligger beläget i dalgången mellan de malmrika bergen, där orten Malmberget byggdes efter bergssidan, och Dundret, fjället som på andra sidan tronar vit med sin kala hjässa. Hit har mången finländare och tornedaling rotat sig när det kom för att söka bröd ur berget, det blev att bryta malm i LKAB:s gruva i Malmberget.

I det före detta laestadiankapellet, som numer går undernamnet; Dansens hus, hittar vi Finska klubben, som i källarvåningen huserar i stora och ändamålsenliga lokaler. Vid lunchtid den här tisdagen är det tomt i lokalerna, förutom att Ellen Lundgren står i köket och bakar ut och gräddar karelska piroger.

-Jag älskar att tidigt på morgnarna vara ensam här. Idag har det blivit ett hundratal piroger som vi ska ha när vi träffas i Finska klubben, säger Ellen som till sommaren blir 86 år.

Hon visar sig vara en god berättare och hon har mycket att berätta. Ellen Lundgren föddes 1938, i byn Hinttajärvi i Kolari kommun, beläget i finska Lappland.

-Födelseår och dag är dock osäkert. På vintern skrevs datumet i snön och under somrarna i sanden. Papper fanns inte då, bara säckpapper, säger Ellen Lundgren, med glimten i ögat.

Hennes första minnen från kriget, hur de med lastbil blir evakuerade till Sverige, allt medan husen i hembyn brinner upp. Ellen har många minnen av krigets fasor och hur livet kom att gestalta sig för den unga flickan hon var, efter evakueringen.

-Min mor dog när jag var elva år gammal och far som var skadad av kriget dog samma år. Vi var en stor barnaskara som tog hand om varandra men när mina äldre syskon gifte sig och flyttade bort, blev jag ensam med mina tre yngre syskon, berättar Ellen.

14 år gammal, när höet tog slut och även hästen drunknade, fick Ellen Lundgren låna häst och kärra och körde småsyskonen till skolhemmet i Sieppijärvi, lämnade en ko till sin moster och begav sig ensam ut för att söka jobb. Efter en tid i Rovaniemi kom hon 15 år gammal till Juoksengi i svenska Tornedalen och började jobba som hembiträde.

Trots hennes sorgliga berättelse, om händelser som barn inte ska behöva uppleva och som i många fall kunde ha ändat på ett värre sätt, lyser det om Ellen Lundgren då hon berättar.

-Jag är less på folk som gnäller och pratar illa om varandra. Jag har genom livet aldrig haft en tvekan om att saker ska ordna sig. Finskheten och min historia ger mig kraften att idag leva ett bra liv i Sverige.

 Else-Mai Nirhola och Ellen Lundgren berättar hur viktig den finska kultuturen och språket varit för dem i det dagliga livet i det svenska samhället. Foto: Hasse Stenudd

Även Else-Mai Nirhola, som är aktiv i Finska klubben, kikar in och Ellen Lundgren dukar upp med kaffe och nybakat bröd. Till kaffet berättar Ellen Lundgren som kuriosa en händelse från tiden då hon som ung flicka jobbade som hembiträde i Juoksengi och ännu inte pratade svenska. Hon blev ombedd av husmor att gå och handla samt att ta med sig kvittot hem.

-Jag sade till handlaren att ge mig ”vittu” och det blev helt fel. Jag blev förkrossad och vill på en gång åka bort från byn men med husmors hjälp släppte skammen och jag blev kvar. Min tunga var till en början som ett järnspett, säger Elle Lundgren, som idag acklimatiserat sig väl i det svenska samhället och kan ha roligt år minnet.

1960 flyttade hon med sin kärlek till Gällivare, sedermera kom de att driva en byggfirma och Ellen jobbade i det egna företaget med allt från administration till att köra ut varor med lastbil till byarna i kommunen.

Else-Mai Nirhola, som även hon föddes i en by i finska Kolari, säger även hon sig vara en acklimatiserad Gällivarebo. Fram till sin pensionering har hon arbetat i centralköket på Gällivare sjukhus. Att bevara finskheten och det finska språket har varit självklart för hennes del.

-Jag har fött en son i Gällivare. Det har varit självklart för oss att alltid prata finska med honom. I dag är det finska språket och historian viktigt för honom, säger Else-Mai Nirhola.

Helt uppenbart lever finskheten väldigt starkt i de två kvinnorna vid kaffebordet i Finska klubbens lokaler i det gamla bönhuset i Gällivare. Hit flyttades verksamheten, som kommit i gång i början av -70-talet, år 2014. Finska klubben är en mycket aktiv förening. Ellen Lundgren som säger sig vara en föreningsmänniska, har hunnit med att vara aktiv i den socialdemokratiska kvinnoklubben, fastighetstaxeringsnämnden, miljönämnden, kyrkofullmäktige och som kommunrevisor, och snart var hon med i arbetet för sin finska förening.

-Ellen är vår uppslagsbok, hon är vårt dragplåster, inflikar Else-Mai Nirhola.

Ellen Lundgren uppskattar att de senaste femton åren har hon hunnit med att bli riktigt aktiv i Finska klubbens verksamhet. Hon deltog även för den finska minoriteten i samråden med Gällivare kommun.

-Samråden med kommunen fungerade bra under flera år, fram till pandemin, 2019. Efter det stängdes allt ner och samråden har inte fungerat. Tornedalingarna har tydligen längre ingen förening på orten och vi vet inte hur samerna idag ställer sig till samråden. Gällivare kommun har inte längre någon ordinarie minoritetspråkshandläggare, endast en tillfällig handläggare på halvtid, säger Ellen Lundgren.

- Vi har inne en skrivelse hos kommunen om att få igång någon slags samråd trots att det bara är Finska klubben som är aktiva i minoritetsfrågorna.

Klubbens lokaler håller öppet onsdagar och torsdagar. Här pysslar de med olika tekniker, tillverkar spånkorgar, blommor, pratar, skrattar och umgås. Här anordnas även sammankomster under viktiga märkesdagar och helger, som Finlands nationaldag, morsdag, Sverigefinnarnas dag, eller rent av en födelsedagsfest för någon medlem.

-2012 startade vi en studiecirkel, vi studerade vår historia och besökte Viborg i södra Karelen, som nu är ryskt. Vi ville få våra äldre medlemmar att prata om kriget, vilket de förståeligt nog gjort sällan, berättar Elen Lundgren.

-Efter ett tag började de öppna upp sig och de kunde tala om krigets hemskheter och de fasor de upplevt vid fronten. Det är något som vi finländare bär med oss i flera släktled, säger hon.

Det här är dramatiska historier som måhända är en del av det som skapar den starka samhörigheten i gruppen av finländare i Gällivare. Och naturligtvis förekommer det en hel del muntrationer i Finska klubben.

-Eftersom jag är intresserad av musik försöker jag få folk att sjunga karaoke. Jag var in en gång på en pub i Levi i Finland och träffade där japaner som sjöng karaoke. Trots att jag inte förstod ett ord var det så oerhört mycket känslor, kärlek och samhörighet i atmosfären. Karaoke hjälper oss att ta fram känslorna, säger Else-Mai Nirhola, inlevelsefullt.

Hon berättar om upplevelser i vilka karaokestunderna tagit fram glädje, sorg, längtan och påminnelser om olika livsupplevelser.

-Då händer det ofta att folk bryter ut i gråt, berättar Else-Mai Nirhola.

Men hur förenar man finskheten med det svenska samhället?

-Det gällare att vara diplomatisk, säger Ellen Lundgren.

-I mångt och mycket får man gå halva vägen var när man möts, säger Else-Mai Nirhola.

Ute börjar mörkret tränga sig på men inombords är det bara ljus efter den två kvinnornas berättelser.

-Vi lever ett fantastiskt liv här i Gällivare, är de överens om.

HASSE STENUDD

 

Sidan uppdaterad 2024-02-28