"Idag är vi resande knappast ens omnämnda i vår egen historia"

I efterhand känns det lite drömskt, men det var ingen dröm utan politik. Det land mina förfäder kom till för fyra-fem sekler sedan gav oss plötsligt minoritetsstatus. Detta genom så lite som några penndrag. Under 1900-talet hade synen på oss resande – eller resandefolket och resanderomer som vi också har kommit att kallas - genomgått många faser av förändring. De första årtiondena av 1900-talet sågs vi som en ”äkta” folkgrupp som kallades såväl ”tattare” som ”zigenare”. Sedan tog rasbiologerna över på 1920-talet och klassade oss som ”blandras” av svenskar och ”zigenare”.

På tidningarnas löpsedlar kunde läsas rubriker som ”tattarplågan”. Vi utmålades som en samhällsplåga och politiker beslutade att vi skulle registreras. Genom att klassificera oss som asociala kunde man också låta sterilisera oss. Hetsen mot den samhällsvådliga folkgruppen ”tattare” kulminerade år 1948. Under en knapp vecka utsattes hundratals av de våra i Jönköping för våldsamma attacker och tvingades fly staden.

Det sista dråpslaget var förnekelsen av vår etnicitet, som basunerades ut i tidningarna några år därefter. På 1950-talet upphörde de våra i stort sett helt att synas till i tidningarnas upplagor. Vi var nu en gång för alla stämplade som en social grupp, ett patrask som hörde det gamla bondesamhället till. Nu var det moderna tider och en tid då man byggde folkhemmet, där det inte fanns någon plats för oss. Åtminstone inte såsom vi var.

Vid millennieskiftet hade plötsligt vindarna svängt igen. Vi blev en del av en nationell minoritet, som staten bestämde skulle heta romer. Till skillnad från föregående årtionden skulle vi nu få rätt att vara oss själva och bevara vår kultur och vårt romanispråk.

Språket de våra hade talat sedan urminnes tider bleknade nu hastigt bort, i samma takt som våra äldre lämnade jordelivet. Det moderna livet och populärkulturen utmanade vår gamla kultur och våra gammalmodiga sedvänjor. Liksom så många av de våra var jag, som då var i 25-årsåldern, integrerad i samhället. Personligen kände jag mig aldrig tvingad att välja mellan det nya och det gamla. Eller som så många andra, att förneka min bakgrund. Men att röja den hur som helst gjorde jag inte. Risken fanns alltid att konsekvenserna blev långtgående. Att få människor som fått fördomar med modersmjölken att ändra uppfattning om oss, det var inte något som gjordes med lätthet.

Än idag kan jag blicka tillbaka och ställa mig en rad frågor om hur allt egentligen gick till när vi erkändes som nationell minoritet. Varför kom vi exempelvis att kallas romer? Frågan är än idag obegriplig för många av de våra, de resande. Förvisso är rom ett romaniord, men för romanitalare från Västeuropa - som vi resande, betyder ordet man eller make. Att kalla kvinnor så blir därför befängt. Det går helt enkelt inte. Å andra sidan så kallar sig östeuropeiska romanitalare ofta roma, fast det har förstås egentligen inte med en svensk minoritetskontext att göra. För när allt kommer omkring så villkorades trots allt erkännandet av en lång historisk existens i landet, före 1900-talet.

25 år senare visar facit att situationen staten skapade blev komplex och svårhanterlig. Kopplingen mellan historien och nutid föll snabbt i glömska. Staten öppnade sitt hjärta, som statsminister Fredrik Reinfeldt en gång sade. Individer, kulturer och språkliga varieteter av romani som saknar historiska band till Sverige inkluderas inte bara i den nationella minoriteten romer idag - de står i fokus. Självfallet är det lovvärt att stötta nytillkomna medborgare och hjälpa dem att behålla sina språk och kulturer, men det är samtidigt sorgligt att det har kommit att göras på bekostnad av att det gamla förbises. Det som tack vare sin själva existens möjliggjorde själva erkännandet.

Idag är vi resande knappast ens omnämnda i vår egen historia. Numera har den svensk-romska kontexten och historieberättelsen blivit ett hopplock som ska inkludera och passa alla grupper. Den nykonstruerade historien blir ett ohistoriskt hopkok. Alltså en uppdiktad historia där huvudrollsinnehavaren har ställts utanför scenljuset. Den förmodligen främsta anledningen är att vi efter sekler i landet inte är särskilt exotiska. Fast frågan är om man som minoritet måste vara så exotisk och annorlunda? Utvecklingen är sådan att begreppet romer i gemene mans sinne speglar termen ”zigenare”, men inte ”tattare”. Med andra ord är föreställningen om hur romer är en chimär stöpt efter ”zigenarromantikens” ideal, inte den reella verkligheten. Varken för mig, som sedan 25 år tillbaka är rom, eller många andra som ingår i vår nationella minoritet.

När jag tänker på tillbaka så minns jag när en journalist frågade om jag ser mig som rom. - Nej, för jag är resande! och Ja, för jag är man och make! svarade jag. Den undrande blicken jag fick sade mer än tusen ord. Just förståelsen är dessvärre något som lyser med sin frånvaro. Om det är för att man inte bryr sig eller är rädd för att ställa obekväma frågor vet jag inte. Kanske är det en blandning av detta?

Oavsett så har minoritetspolitiken vad beträffar minoriteten romer kommit ur kurs. Konsekvent förbises att erkännandet var en konsekvens av historien. Sedan århundraden har vi varit en naturlig del av det svenska samhället, men ändå genomför staten integrationsåtgärder mot vår minoritet. Att hjälpa nytillkomna individer med romsk bakgrund att få utbildning, arbete och bostad är behjärtansvärt. Fast det ska inte göras istället för satsningar på identitet, kultur och språkfrämjande insatser - det som gör oss till de vi är.

Den varietet av romani som i århundraden har talats och utvecklats i Sverige fortsätter att tyna bort. Den dag språket inte längre finns har staten misslyckats att uppfylla sina åtaganden gentemot de nationella minoritetsspråket romani chib. Det finns nämligen inga andra varieteter av romani som har de historiska långvariga band med Sverige som själva minoritetserkännandet vilar på. Därför behöver vi komma på rätt kurs och våga börja skilja mellan historiska och nyare företeelser och behandla dem i skilda kontexter, utifrån relevans och behov. I annat fall är allt som görs förgäves.

JON PETTERSSON