Artiklar
Foto: Fredrik Sieradzki

”Jag ville bara vara vanlig”

I sin nya bok Nya Resande berättar Malmöskildraren Stephan Skougaard Carlson om sin egen uppväxt i en resanderomsk familj i Malmö på 60- och 70-talet. Boken bjuder på en härlig berättarglädje om en Malmöpågs uppväxt i två kulturer.

I boken går det svenska och resanderomska in i vartannat.

- Hemma pratade vi svenska med många ord på romani säger Stephan när vi träffas på ett café i Malmö för att prata om hans bok. Ett sådant uttryck är buro, eller buroar i plural.

- Buro betyder egentligen bonde, men det är också namn på en person ur majoritetsbefolkningen. Det är också ett skällsord. När en resande vill förolämpa en annan resande kallar man denne för buro, säger Stephan Skougaard Carlsson.

Boken är full av kärleksfulla och dråpliga skildringar av en familj som inte passade in i den medelsvenssonska mallen i ett Malmö  som var mitt uppe i ett folkhemsbygge. Hans unga mamma Mona levde ett kringflackande liv, bland annat som sångerska på krogar, och hans biologiska pappa John var en dansk man som förvann ut ur lille Stephans liv. Han kom dock i vuxen ålder att återknyta kontakten med John.

- Det är från honom jag har efternamnet Skougaard, säger Stephan.
Stephan kom dock att uppfostras av morföräldrarna Edvin och Anna-Greta Carlsson, som alltid kallade pappa och mamma. Deras andra sex barn blev Stephans syskon.

Morföräldrarna hade inga vanliga jobb, som alla de andra klasskamraternas föräldrar. I boken kallar Stephan morfar Edvin för affärsman, cirkusartist, mångsysslare och levnadskonstnär. Tillsammans med Anna-Greta reste Edvin runt och köpte och sålde prylar, allt från tavlor till bilar. Så här skriver han själv i boken: ”Grannarna stod bakom sina köksgardiner och spanade nyfiket ner mot gatan när Carlsson kom hem från någon av sina affärsresor. Mina kamrater har berättat om hur deras föräldrar nyfiket brukade gissa på vad han skulle lasta ur bilen denna gången. Det kunde i princip vara vad som helst. Allt från en hel gris eller lådvis med trätofflor till en billast full med oljemålningar…”.

Och på somrarna så fick hela familjen följa med ut på vägarna: ” Så fort den första vårsolen visade sig och det började droppa från takskäggen så började det att rycka i tårna, det bubblade i blodet av längtan, man ville iväg, ut på vägarna. Det där gällde hela familjen….”

Livet handlade inte bara om jobb. När paret kommit tillbaka från en säljrunda så kunde det bli spontanfest med massor av mat och dryck, allsång och musicerande med gitarr, fiol, munspel och framför allt dragspel som mamma Anna-Greta trakterade med bravur. Dessutom berättades det anekdoter och historier.

-Vi har många kända musiker i vår släkt, säger Stephan, som kan utan att tveka räkna upp sina anor sex generationer tillbaka.

- Det är sådant vi resande gör när vi träffas. Själv härstammar jag från brolinarna från Österlen och Svarte Petter, det vill säga Holmström-familjen från Nosaby utanför Kristianstad. Vi var en blandning mellan musiker och stråtrövare, säger Stephan och ler finurligt.

Men det finns också en del jobbiga bitar, särskilt de tidiga årens vistelse på ett spädbarnshem och sedan därefter på ett barnhem och hans morföräldrars kamp för att få vårdnad om den lille Stephan. Den lille pågen skickades runt mellan morföräldrarna, mamma Mona, barnhemmet på Nobelvägen i Malmö och Öronkliniken - han fick ständigt öroninflammationer.

Till slut i maj 1968 blev Edvin och Anna-Greta Carlsson officiellt fosterföräldrar för femårige Stephan. Hur detta gick till beskriver Skougaard Carlsson som en bedrift i den högre advokatskolan, genom att Edvin skickligt använde Stephans sex halvsyskon för känslomässig påtryckning på barnavårdsnämnden. 

1968 gick flyttlasset till Bennets väg på ”nya fina Rosengård” i Malmö. Trots flytten till ett nytt boende  fortsatte familjen att sticka ut. Särskilt pappa Edvin som slängde käft med grannar och kom med bilen fullastad med en massa konstiga varor. Stephan ville dock inte sticka ut. Så här skriver han själv:

”Som barn får man ofta frågan vad man vill bli när man blir stor. Jag svarade aldrig på det, det enda jag ville bli var vanlig. Jag ville bara att jag och min familj skulle bli som alla andra. Det var mycket som stack ut: Vi var för många och hade alltid ny bil. Farsan var aldrig anställd eller drev nån egen firma. Han gjorde affärer ändå, med kontoret i bakfickan. Han klädde sig inte heller som andra farsor. Han gick aldrig klädd i något annat än kostymbyxor och vit nylonskjorta. Gick han ut så åkte kavajen på.”

Varför ville du skriva boken?

- Det känns som en viktig bok. Många vet inte att vi resande finns. Vi är faktiskt den största romska gruppen i Sverige. Och vi har funnit här i flera hundra år. Vi är en egen etnisk minoritet precis som andra romer.  Samtidigt är vi också helt vanliga svenskar. Det sociala arvet, inte det biologiska, gör mig till resande, och det vill jag förmedla och berätta om, säger Stephan. 

Vi pratar om hur resande betraktats som andra klassens människor och utsatta för tvångssterilisering. De blev också utdrivna från många kommuner och barnen blev ofta omhändertagna och utplacerade hos majoritetssvenska familjer.

- Man har betraktat oss som halvkriminella och luffare. En fördom är att vi inte vill jobba, att vi lever på bidrag, stjäl, slåss med kniv och skaffar en massa barn. Resanderomer jobbar, många driver eget företag. Andra har också helt vanliga jobb. Däremot berättar många resande inte om sin bakgrund för majoritetssvenskar, vilket är sorgligt. När någon frågar om varför de är så mörka så säger de bland annat att de har vallonskt påbrå, säger Stephan.

- När jag flyttade hemifrån så berättade jag inte för någon att jag var resanderom. Jag började först öppna upp om min bakgrund så sent som för 15 år sedan och det finns fortfarande mycket att berätta.

Boken heter Nya Resande av Stephan Skougaard, utgiven av Förlag DIKKO 2023

FREDRIK SIERADZKI
 

Sidan uppdaterad 2024-01-15