Artiklar
Sofia Hedén läser gamla brev från arkivet. Foto: Karin Skoglund.

Finska krigsbarnsöden hos Arkiv Gävleborg

Mellan krigsåren 1939-1944 förflyttades 70-80 000 finska barn till Sverige där de placerades i fosterfamiljer. I arkiven runt om i Sverige finns spåren av barnen bevarade, men vad berättar arkivmaterialen egentligen om deras tid i Sverige?

–Man kan till exempel se hur hjälpen organiserades och det var en stor organisering här i Gävleborgs län. Man kan också få en bild av hur de fördelade ut barnen och hittade familjer. Det kunde vara mycket specifika önskemål som ”flicka 5 år”. Det finns också listor på fosterfamiljerna och på barnen, berättar Sofia Hedén, arkivarie på Arkiv Gävleborg i Gävle.

Hon och hennes kollega arkivarie Jörgen Björk har gått igenom arkivet inför besöket av minoritet.se och har plockat fram material från organisationen ”Gävleborgs länskommitté för Finlands barn”, som ansvarade för och samordnade transporterna till länet. På bordet ligger också registerkort över de mottagande familjerna och barnen de tog emot. Det finns också arkivmaterial från lokala hjälpkommittéer som Forsa lokalkommitté för nordiskt hjälparbete utanför Hudiksvall.

–Därifrån har vi till exempel brev från finska mödrar, berättar Sofia som menar att historien om länets hela organisering och logistik berör, ”man ville så väl”.

Hos Arkiv Gävleborg finns även Irja Olssons personarkiv. Irja var själv finskt krigsbarn och jobbade som journalist och känd radioprofil i Gävle. Hon ägnade hela sitt liv åt att skriva om och berätta om de finska krigsbarnens öde.

Vad säger arkivmaterialet om barnens tid i Sverige?

–Man kan säga att materialet ger en indirekt bild av barnen,  man kan till exempel utläsa hur de har förflyttat sig och vilka fosterfamiljerna var. Genom de finska mammornas brev får man också en indirekt bild av barnen.

–Det är en brist i arkiven generellt. Det är sällan barnens perspektiv som kommer fram, säger Jörgen.

–Det beror nog på tidsandan, fyller Sofia i.

Gamla brev från finska mödrar. Foto: Karin Skoglund.

Ibland är materialet fragmentariskt, menar Sofia. Man kan behöva läsa många handlingar och pussla samman fakta för att skapa sig en bild. Det är inte heller säkert att källorna ger den sanna och korrekta bilden av dåtiden.  Några av breven mellan mammorna i Finland och de finska barnen i Sverige har Arkiv Gävleborg använt i skolundervisningen för diskussion om källor.

–Beskriver breven så som det verkligen var eller är det en försköning? Hur kan vi veta något om det förflutna? Man måste skilja mellan källan och tolkningen, förklarar Sofia.

Man måste också tänka på den personliga integriteten när man forskar på sådant här material, menar hon.

–Personerna som man hittar kanske inte vill kännas vid materialet eller inte har velat prata om det som vuxen.

Minoritet.se får bekanta sig med arkivmaterialet som Sofia och Jörgen har plockat fram. Dokumenten är sköra och måste hanteras med försiktighet och ordningen i arkivmapparna får inte ändras. Den första verksamhetsberättelsen för Gävleborgs länskommitté för Finlands barn 1939/1940 berättar att det redan under finska vinterkriget fanns en kommitté i regionen som hjälpte 410 barn. Nu föreslås en ny kommitté bildas eftersom ”Finland åter har indragits i kriget”.

I pressen har de uppmanat familjer att öppna sina hem för finska barn och redan en månad senare har det kommit in ett 100-tal anmälningar. Kommittén organiserade och utfärdade bestämmelser kring mottagandet, till exempel skulle syskon i möjligaste mån hållas ihop och barnen skulle placeras i samma miljö som de kom ifrån, det vill säga ett barn från landsbygden skulle placeras på landsbygden och ett barn från en finsk arbetarklassfamilj skulle till en svensk arbetsklassfamilj. Samtliga verksamhetsberättelser berättar om en livlig korrespondens mellan Sverige och Finland. Eftersom de flesta barn kom från finsktalande familjer i Finland och kommittén inte hade finsktalande personal anlitades särskilda tolkar som översatte breven.

Sofia Hedén i arkivet. Foto: Karin Skoglund.

Några barn mötte, trots välviljan, ett tragiskt öde i Sverige på grund av olyckor eller sjukdom. En av dem var pojken Toivo som gick ned sig på svag is och drunknade i sjön Dellen i Delsbo i december 1942. ”Till pojkens moder som tidigare drabbats av svåra olyckor, översändes av länskomitté som en första hjälp 200 kr. Begravningen  bekostades av fosterföräldrarna och Finlandskomittén i Delsbo. ”

1942 påbörjades hemresorna. I juni 1942 befann sig 719 finska barn i länet. De flesta tog resan med tåg över Haparanda. I början av 1944 vistas 312 barn i regionen, men efter en omfattande evakuering i Finland stiger antalet barn till 3415. I verksamhetsberättelsen från detta år  framgår också att det nu är svårare att hitta mottagande familjer än vad det var fem år tidigare. 1945 fortsätter hemtransporterna som ofta numera går med båt till Åbo över Stockholm. 31 december minskar antalet barn till 1314.

Runt om i regionen finns också lokala hjälpkommittéer. En av dem är hjälpkommittén i Forsa som 1942 tar emot 26 barn mellan 2-7 år på Klockarsvedjagården. I denna arkivmapp finns bevarade brev från finska mödrar som fru Nyman i Forsa översätter. I Finland rasar kriget, mamma Sanni i Karelen i Finland har en nioårig pojke kvar hemma, övriga tre barn har skickats till Sverige. Nu är det dags för Eino, äldsta barnet i Sverige att komma hem till Finland för skolstarten. Han kan nog förstå varför det inte finns mat och kläder i Finland, men de yngsta Rittva och Sulo är för små, resonerar hon i brevet. Brevet avslutar hon med ”Gud välsigne er”. Lyssna på Sofia när hon läser ur ett av Sannis brev till Sverige 1942 i ett filmklipp lite längre ner på sidan.

Sofia menar att arkivens främsta syfte är att bevara arkivhandlingar för eftervärlden så  att andra ska kunna söka och forska på materialet. Just materialet om de finska krigsbarnen har berört henne.

–Jag är fäst vid de här handlingarna, det är en speciell situation i Sveriges historia. Genom framförallt breven får man en direktkontakt med historien och med personen bakom handstilen som uttrycker tankar och känslor.

 

 

KARIN SKOGLUND

 

Sidan uppdaterad 2024-04-09