Judarna - en flagglös minoritet

- Jag får ibland frågan från olika kommuner som vill flagga med ”den judiska flaggan” på svenska flaggdagar och de blir alltid förvånade över att vi inte har en, säger rabbinen i Stockholms Stora Synagoga, Ute Steyer.

Hennes svar blir då: Flaggor har i regel en geografisk/regional anknytning. Så har det åtminstone varit historiskt. I regel användes flaggor i krig som ett sätt att identifiera de egna styrkorna – först senare blev de därmed också symboler för nationer/länder.

- Judarna har ingen flagga eftersom vi, i motsats till andra minoriteter, som regel inte har haft ett geografiskt begränsat område som vi identifierade oss med – förutom Israel. Jag tror att om judarna hade blivit en erkänd nationell minoritet i Sverige innan 1948 (då staten Israel bildades) hade man kanske hittat på en flagga. Men i och med att vi numera har Israels flagga kom det aldrig upp på allvar och de flesta skulle nog inte vilja ha en. I och med Israels grundande har nog de flesta judar identifierat sig med dess flagga. 

Magen David (Davidsstjärnan) har varit en judisk symbol sedan medeltiden. Genom tiderna har judar använt och använder många olika symboler som dyker upp på smycken, sigill, stentavlor, mosaik med mera – Menoran (sjuarmad ljusstake) och Hamsan, (en symbol för gudomligt beskydd mot det onda och som anses bringa tur) är populära. Men Magen David är troligen den symbol som de flesta judar känner starkast för. Samtidigt är Davidsstjärnan problematisk för svenska myndigheter på grund av kopplingen till Israel. 
 

Ute Steyer har för egen del inget behov av en flagga. Hon har grekisk-judisk-, sefardisk-judisk-, engelsk-judisk-, svensk-judisk-, amerikansk-judisk- och tyskt-judisk identitet.

- Ska jag ha sex flaggor? Plus respektive lands flagga och den israeliska? Jag har heller inga djupa rötter i just Sverige. Den svenska flaggan duger här och den kombinerar jag gärna med den israeliska om och där det behövs.

Aron Verständig, ordförande i Judiska Centralrådet (paraplyorganisation för samtliga judiska församlingar i Sverige) är inne på samma tankebanor som Ute Steyer.

- Den judiska minoriteten är inte en territoriell grupp och har aldrig haft en särskild flagga, till skillnad från exempelvis Israel som är en stat. Vi svenska judar är inte en egen nation och har historisk inte haft en flagga varför det skulle kännas en aning konstruerat att skapa en nu. Det finns dock flera olika symboler, exempelvis Davidsstjärnan, som kan användas som symbol för judendomen eller för det judiska folket. 

Aron Verständig menar att det är positivt att myndigheter vill uppmärksamma den judiska minoriteten.

- Flera har då, förutom en judisk flagga, efterfrågat en judisk "nationaldag". Eftersom vi varken har en flagga eller en nationaldag har svaret blivit att man gärna får uppmärksamma oss på andra sätt. Här vill jag särskilt lyfta Karlskrona kommun som varje år på det judiska nyåret, Rosh Hashana, flaggar med den svenska flaggan. Ett fint sätt att synliggöra den judiska minoriteten och våra traditioner.

Charlotte Manderman, politisk handledare på Judiska Församlingen i Stockholm, pekar på att den judiska minoriteten själv inte efterfrågat en flagga. Det är en icke-fråga för de allra flesta utom då frågan till exempel väcks av myndigheter och ibland väcker en -oftast kortlivad - diskussion där konsensus saknas helt och frågan väcker inget djupare engagemang.

- I Sverige är vi en svenskjudisk minoritet med en svenskjudisk historia. Det är en aspekt av vår judiska identitet. Samtidigt är vi del av ett större sammanhang med en judisk identitet som för de flesta bottnar i en delad historia som sträcker sig flera tusen år bakåt i tiden och en folktillhörighet som inte begränsas av nationsgränser.

En försvårande omständighet är att den judiska minoriteten skulle ha oerhört svårt att överhuvudtaget enas om hur flaggan skulle se ut.

- Att hitta en lösning som flertalet kan vara inte bara nöjda med utan till och med identifiera med vore svårt. Det skulle ge ändlösa diskussioner som i och för sig kunde vara intressanta. Två judar som diskuterar denna fråga kommer att ha tre olika åsikter, minst. Men av allt som kan behöva adresseras inom ramen för minoritetspolitiken är detta en av de allra lägst prioriterade för vår minoritets del.

Ofta får minneshögtiden 27 januari (den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945) och Kristallnatten eller novemberpogromen (natten mellan 9 november och 10 november 1938 då många judars affärer, hus och synagogor förstördes i hela Nazityskland) representera en högtidsdag för den judiska minoriteten, vilket blir felaktigt.

- Minneshögtiden 27 januari är inte en judisk högtid. Det är en internationell minnesdag och självklart viktig att uppmärksamma, men INTE som judisk högtid. Judiska högtider att lyfta fram vore till exempel det judiska nyåret, Rosh Hashana, Jom Kippur – försoningsdagen och flera andra bibliska och efterbibliska judiska helger som kantar det judiska året. Vi har även shabbat (sabbaten) varje vecka. Det vill säga helger och traditioner som utgör judiskt liv i historia och nutid. Att lyfta våra judiska helger som ett naturligt inslag i svensk kultur vore ett sätt att normalisera minoritetskulturen i vardagslivet och kanske till och med gatubilden. Det vore ett bidrag till att motverka negativa föreställningar och stereotyper och låta oss själva definiera vad judiskt liv är och låta det ta plats även utanför våra judiska hem och institutioner.

JOHN GRADOWSKI