Romskt silverbälte – en del av Varbergs historia

–Berättelsen säger att Olga Demeter tillsammans med sin son kom till muséet med silverbältet, eller hövdingabältet som det kallas, i en Domuspåse. Först hade hon gått till kommunen, men de tog inte emot det. Dåvarande chef för muséet Bengt-Arne Persson tog hand om bältet och det ställdes ut omgående, berättar Anna-Lena Nilsson länsarkivarie på muséet och ansvarig för arkivet på muséet och för folkrörelsearkiven i Halland.

–Uppmaningen var tydlig, bältet ska inte skingras, det ska stanna här i Varberg, fortsätter Anna-Lena.

När muséet senare på 2000-talet lånade ut silverbältet till Malmö muséer fick de stränga förmaningar av släktmedlemmar att genast lämna tillbaka det. Det blev en blixtvisit av silverbältet i Skåne innan det åter låstes in i sin glasmonter på muséets permanenta utställningen om Varbergs historia.

Hallands kulturhistoriska museum är beläget i Varbergs fästning, en befäst borg på en klippa med utsikt över Kattegatt. I den lilla vita stenhuset i backen på vägen upp till fästningen har Anna-Lena Nilson sitt kontor. Där finns också pärmen med hennes efterforskningar om silverbältets Varbergshistoria, en historia hon också har en egen koppling till, men mer om det längre fram.

Som länsarkivare vet hon att det långt tillbaka har bott många resandesläkter i Halland.

–De bodde i skogstrakterna på gränsen till Västergötland, Småland och Skåne. Det finns många nedtecknade berättelser från landsbygden om resande och gamla foton i arkiven.

Anna-Lena visar en låda med registerkort där namnet ”tattare” numera är överstruket.

–Vanliga namn i registren på resande är ”zigenare”, ”kältringar” och ”tattare”, förklarar hon. Benämningar som idag uppfattas som kränkande.

I staden fanns några platser som romer fick uppehålla sig på. Det var ett område vid det som nu är stadens södra infart och ett grönområde vid järnvägsstationen som fortfarande idag heter kvarteret Tattarkullen på kartor. Namnet har varit omtvistat och Anna-Lena minns att någon plockade ner skylten med namnet, men att den sedan kom upp igen. Meningsskiljaktigheterna slutade med att namnet finns kvar utifrån ett kulturhistoriskt värde.

–Några resanderomer ansåg att det är att förvanska historien att ta bort namnet. De menade att namnet Tattarkullen är en markör på att minoriteten är en del av stadens historia.

På slutet av 1800-talet kom en ny romsk grupp till Sverige. De tillhörde den romska gruppen kalderash och kallas idag för svenska romer. De livnärde sig bland annat på musik- och dansuppvisningar, spådde, bedrev hästhandel, kopparslageri, förtenning och annat hantverk. Ett exotiskt inslag var uppvisning med dansande björnar. Olgas släkt, Taikon var en av dessa, en annan var släkten Demeter. Olga och Marcus Demeter gifte sig och bildade familj. I början på 1960-talet befann sig familjen i ett husvagnsläger vid Södra vägen i området mot Apelviken i Varberg där familjen hade anvisats plats av kommunen.

–Den första uppgiften om den nya förskriften som jag har hittat i kommunens arkiv är från 1961. Då blev kommunen tvungen att upprätta bostäder för romer, erbjuda svenskundervisningen och socialhjälp.

Enligt det statliga direktivet fick kommuner en skyldighet att ordna med permanent bostad, skolgång och arbete för romer som uppehöll sig i kommunen.

Innan 1960-talet fick romer inte vara bosatta på en ort i Sverige och de fick inte tillgång till skolgång. Myndigheter kontrollerade kringvandrande genom olika lagar och regler. Enligt kommunal lagstiftning fick romer endast stanna några veckor på varje plats som de slog läger på.

Alla var inte helt glada över kommunens planer på bostäder för romer. Anna-Lena har hittat ett gammalt brev från 1961 i stadens arkiv, undertecknat några grannar till den gamla industritomten. Brevet avslutas med ”Vi har också fördomar som vi ber Er, stadens representanter taga hänsyn till”. 1962 uppförs, trots synpunkterna barackliknande hus i Varberg. Arbetsmarknadsstyrelsen bidrog med de monteringsfärdiga  barackerna som placerades på kommunens mark vid ålderdomshemmet Östergården. Till baracken som bestod av  tre rum och kök, flyttade familjen Demeter, Olga, hennes man Marcus och deras son Douglas med sin hustru Ingalill och deras barn. Omställningen från husvagn till rinnande vatten, avlopp och el var stor. Senare flyttade även sonen Istvan in i en ny intilliggande barack. Nu skulle de integreras i samhället. De vuxna fick svenskundervisning i det närbelägna elverket och barnen fick börja i skolan.

–Vi hade det bra i Varberg, allt var bra. Vi var inte mobbade och vi hade aldrig några svårigheter. Min pappa Douglas var en känd bilhandlare i stan, alla kände honom. Vi hade kamrater och goda grannar. Vi hade allt man kan önska sig, moderna kläder, skidor, skridskor och cyklar, berättar Olgas barnbarn Carina Kaj på telefon från sin bostad i Örebro.

Hon minns en idyllisk uppväxt i den lilla staden vid havet.

–Vi lekte, gick i skolan. Vi hade katter och en tant Agnes kom och passade oss. Mamma gick in till stan och handlade mat, ibland leksaker. Vi konfirmerade oss också i Varberg. Farmor Olga och farfar Marcus var med oss barn mycket när vi kom hem från skolan. De hade hunden Konjak som vi lekte med. Farmor var jätteduktig, hon sydde, broderade och virkade. Det var jättejobbigt när hon gick bort.

Familjen flyttade från barackerna till Hasselstigen och hamnade sedan i en nybyggd villa i Karlberg där Anna-Lena kom att bli granne med familjen. Anna-Lenas mamma var chef på Östergårdens ålderdomshem där barackerna byggdes och hon hade goda kontakter med Olga.

–Familjen Demeter var omtyckt i Varberg, alla tyckte de var så trevliga och artiga, berättar Anna-Lena som har intervjuat personer som minns familjen.

Marcus Demeter gick bort 1970 och det blev en stor händelse för varbergsborna.

–Det var en jättestor begravning i Varberg med flera hundra personer, vilket var ovanligt i Varberg. Det kom folk från hela Sverige och norra Europa och de körde i en karavan av välpolerade bilar mellan Östergården och kapellet, berättar Anna-Lena.

Idag vilar Marcus Demeter på St. Jörgens kyrkogård i Varberg tillsammans med Olga Demeter och sonen Istvan. Som tack för att familjen blivit så väl emottagen i Varberg, skänkte Olga silverbältet till muséet. Hövdingabältet var starkt kopplat till Marcus Demeter som släktens överhuvud och eftersom han dog i Varberg  så skulle bältet också förvaras där. Egentligen kom silverbältet från Olgas släkt Taikon och hade tillhört hennes far Janchi som var familjens överhuvud.

Senast Carina Kaj såg silverbältet på Hallands kulturhistoriska museum var när hennes farmor Olga dog för mer än 30 år sedan.

–Far och farmor beslutade att det skulle lämnas till museet, det är där det ska vara så att alla får se det. De ville inte att det skulle försvinna, bättre att det förvarades på en bra plats. Silverbältet blir mer synligt där än om jag skulle haft det på mig någon gång då och då vid särskilda högtider.

KARIN SKOGLUND