Peter Vig - den synlige juden i klassrummet

Direkt efter pensioneringen träffade Peter rektorn på Borgarskolan, Martin Roth. Han berättade om hur det bekymrade honom att judiska elever var så oroliga inför sina gymnasieval. Hur såg det ut med antisemitiska uttryck på respektive skola och hur arbetade man för att motverka det, både förebyggande syfte och när det inträffar?

- Eftersom jag tidigare haft funderingar på att erbjuda Malmö skolor mina tjänster som en judisk resurs, frågade jag Martin Roth: Varför inte anställa mig, som en ”vandrande jude”? Han nappade direkt.

Antisemitism har länge varit ett problem som plågat Malmö. Hatbrotten har ökat, verbala förolämpningar mot judiska skolelever är ständigt förekommande och säkerheten kring judiska institutioner skärps hela tiden. Samtidigt försöker staden nu på olika sätt att bekämpa dessa problem. Peter har valt att på sitt sätt vara en del av de goda krafter som vill vända utvecklingen.

Nu är han timanställd på 25 procent och då ingår även klassbesök på andra skolor och institutioner i Malmö. Han rör sig bland eleverna, han är synlig. Elever kommer fram och frågar vad han undervisar i, då berättar Peter om sin roll och det slutar alltid med att de säger: du måste komma till vår klass!

- Det kan handla om att berätta mer om judendom och judisk identitet och att berätta om min och min familjs historia före, under och efter Förintelsen.

Ibland närmar Peter sig en grupp elever och inleder ett samtal. Oftast med att ställa frågan om de går i samma klass, vilka skolor de har gått på tidigare, med mera. Det ena ger det andra, och de frågar snart om Peter och hans roll på skolan. Efter sådana samtal kontaktar Peter deras lärare och berättar om elevernas önskan om ett besök och det resulterar oftast i ett eller flera besök till samma klass. 

- Ibland hör mindre grupper av elever i en sådan klass av sig senare och vill följa upp med frågor då de har valt att göra ett arbete med anknytning till det jag har pratat om i klassen.

De vanligaste spontana frågorna utanför klassrummet är om någon i familjen har lidit under Förintelsen, hur religiös Peter är, vad han tycker om konflikten Israel/Palestina och om han har upplevt antisemitism.

- Under lektionerna där jag berättar om familjens historia brukar det inte bli så många frågor. Till skillnad från när jag berättar om judendom och min judiska identitet. Då vill de exempelvis veta om jag äter ost med min hamburgare (inte koscher), om jag pratar jiddisch, om jag är stolt över att vara jude.

Under sin tid som mellanstadielärare på en annan skola i Malmö upplevde Peter många gånger kränkningar och hot. En elev uttalade ett dödshot. Det gick till rättegång och eleven dömdes till ett förhöjt bötesbelopp, p g a att det ansågs vara ett hatbrott.

När Peter påtalade problemen för sina chefer upplevde han oftast att han inte fick det stöd han hade behövt, varken i situationen eller efteråt.

- Som regel har inte heller de elever som utsatte mig för kränkningar och annat mötts av några märkbara konsekvenser, förutom i fallet med dödshotet. Då var det dessutom jag själv som fick göra polisanmälan. Skolan ville inte.

På Borgarskolan blir Peter varken utsatt för trakasserier eller hot.
- Inte heller på någon annan skola som jag brukar besöka. Tvärtom blir jag väldigt respektfullt bemött.

Reaktionerna från eleverna har varit överväldigande positivt från de allra flesta. Sedan finns det de som inte är helt förtjusta över Peters närvaro.

- Det är oftast muslimska elever med en nära koppling till konflikten Israel/Palestina. Till skillnad från hur det skulle kunna se ut på andra skolor så artikuleras inte antipatin på något högljutt, verbalt sätt. Man låtsas helt enkelt inte att se mig, eller så viker man lite demonstrativt undan blicken när vi passerar varandra. Andra muslimska elever kan å andra sidan ”kompensera” för det beteendet hos vissa, som de säkert också har uppfattat, och hälsa högt med namn och hälsningstillrop.

När Peter rör sig bland eleverna har han alltid kippa (kalott) på sig.

- Ända sedan jag blev inbjuden till skolklasser har jag tagit på mig en kippa när jag har kommit till respektive skola. För att det ska synas att det finns en judisk person i rummet. Ibland blir det nyfikna spontana samtal då. Jag använder även min ”arbetskippa” då jag besöker olika evenemang där det kan finnas ett intresse av att visa upp att det finns en judisk representation på plats. Även där öppnar det ofta för nyfikna, spontana samtal.

Peter tänker fortsätta att vandra så länge han vill och orkar.

- Både rektorn och jag, liksom många andra, ser det som en vinn-vinn situation.

JOHN GRADOWSKI