Hédi Frieds berättelse sedd genom barnbarnets målningar

Det säger Sanna Fried, barnbarn till Hédi Fried, överlevande från Förintelsen, psykolog, författare, opinionsbildare med mera. Nyligen öppnades Sanna Frieds utställningen ”Min farmor Hédi Fried” på Taverna Brillo i Stockholm, där den visas t o m 5 juni.

- Jag är konstnär, det är genom konsten som jag är kapabel att utrycka mig. Att måla är livsviktigt för mig och själva valet av de här motiven och själva målandet har varit som en slags självterapi. 

Det har handlat om Sanna och hennes förhållande till farmodern och hennes historia. Sanna hade ett delvis komplicerat förhållande till sin farmor. Hon var väldigt närvarande i Sannas liv, men inte som en ”farmor” som man åkte hem till för att äta nybakade bullar. Däremot var hon någon som tog med barnbarnen på teatrar och opera, hon tog med Sanna till Paris när hon fyllde tolv och blev Bat Mitsva (då flickor uppnår den religiösa myndighetsåldern).

- Jag var nog lite rädd för henne när jag var liten. Men så småningom kom jag henne närmare. Det var hon som köpte mitt första målar set åt mig, hon trodde på mig och jag fick till och med illustrera omslaget till hennes böcker. Farmor, som vigde större delen av sitt liv till utbildning, utbildade även barnbarnen från tidig ålder. Genom att måla henne har jag liksom försonats och fått en chans att komma henne närmare från ett nytt perspektiv.

Tavlorna ger, enligt Sanna, en inblick i den enorma resa som Hédi Fried gjorde. Hon blev änka och ensamstående mamma tidigt, hon lyckades som affärskvinna, hon hade alltid drömt om att resa och såg till att göra det och vid 50-års ålder utbildade hon sig till psykolog. 

- Hon var också före sin tid och förstod tidigt värdet av att bygga sin profil, för att bli en viktig influenser, både i Sverige och internationellt, i frågor om tolerans, demokrati och alla människors lika värde. På så sätt lyckades hon nå ut till hela Sverige och på köpet bli enormt älskad för sitt arbete. 

Du är tredje generationen överlevande. Vad betyder det konkret för dig? Hur visar det sig?

- För mig är det här egentligen ett nytt område. Jag har inte tidigare i mitt liv funderat på Förintelsen eller satt mig själv i förhållande till den historien. Jag var visserligen medveten om att farmor i olika sammanhang talade om Förintelsen. Jag var vara bara tolv år gammal när farmors tredje bok kom ut. Det var jag som gjorde omslaget till den, så på en nivå var jag ju väldigt medveten om hennes historia. Numera, i vuxen ålder finns en större medvetenhet hos mig om Förintelsens historia, om att jag är barnbarn till både mor- och farföräldrar som överlevde Förintelsen.

- Men en tydlig sak är att jag börjat tala om det här arvet med en del jämnåriga judiska vänner. Och då blir jag lite förvånad när de säger att det här är något som de tänker på ofta, de som också är barnbarn till överlevande. Jag var ganska omedveten om att andra också har de här tankarna! En av mina nära väninnor som hade en överlevande mormor sa att varje gång hon träffade sin mormor kom tankarna om Förintelsen till henne. Vi växte upp tillsammans men talade aldrig om det här förrän jag började arbeta med det här projektet. Jag kan tycka att det är en börda att vara en tredje generationens överlevande. Men det har kommit att bli en allt större del av min identitet. Eller rättare sagt, jag blir alltmer medveten om att det är en del av min identitet. 

- Att vara tredje generationens överlevande innebär att jag bär på en historia som är djupt rotad i mitt arv, jag kallar det för ett minnes-arv. Men också en historia som jag själv inte upplevt fast den egentligen alltid har funnits där, till exempel genom familjeberättelser.

Tycker du att du har en plikt att hålla minnet av Förintelsen levande?

- Det är en av de frågor jag behandlar i min utställning, jag vill gärna låta betraktaren komma fram till ett eget svar. Men jag har så klart ett behov av att bearbeta mitt minnes-arv, annars skulle jag inte ta upp det. Det är inte bara en plikt utan också ett eget behov. Förintelsens historia är ju en del av min historia. Det är klart att jag ställer mig frågan hur det har påverkat min egen uppväxt. Men visst, minnet av Förintelsen är inte bara något privat utan något som angår alla människor. Om jag genom min konst kan bidra till att sprida medvetenhet om Förintelsen och att fler börjar fråga vilka budskap som farmor Hédi arbetade med så är det bra. Även om det inte varit en primär drivkraft bakom det här projektet.

Idén till utställningen började växa i Sanna för några år sedan, då Hédi Fried (1924 – 2022) fortfarande var i livet. Hon processade projektet cirka ett år innan hon började måla tavlorna till utställningen. Under den processen gick hon igenom tusentals fotografier från farmoderns liv. Det satte i gång många tankar om vem hon var och vilka val hon gjorde i livet. 

Sanna är glad att Hédi Fried levde så länge att hon fick möjlighet att lära känna henne också som en "vanlig" människa vilket betyder att hon har försökt att förstå farmodern bortom en överlevande, någon som tagit sig förbi det ofattbara. Hédi Fried delade sällan med sig av sina innersta känslor, vilket kanske var hennes överlevnadsstrategi, men det innebar också att Sanna som barnbarn lämnades med många frågor kring vem hennes farmor var.

- Jag har strävat efter att uppskatta henne som en individ med egna drömmar, rädslor och glädjeämnen. Nu när utställningen till slut blev av känner jag också en viss tillfredsställelse vid tanken att farmor Hédi nog hade gillat den. När tavlorna var på plats hade jag en känsla att jag skulle vilja ringa henne och berätta att nu hänger de där på väggen och jag är glad för det. Jag tror att jag, för att använda en något sliten klyscha, hedrar farmor Hédis minne genom tavlorna. 

Utställningen finns att se på Taverna Brillo i Stockholm till och med 5 juni.

JOHN GRADOWSKI