Artiklar
Katarina Pirak Sikku

Samiska rådets kulturpris för konst om rasbiologi

Den samiska konstnären Katarina Pirak Sikku har blivit tilldelad Samiska rådet i Svenska kyrkans kulturpris. Samtidigt är hon aktuell med tre utställningar i Uppsala, Göteborg och Luleå om Luleälven och platsen som försvann när älven dämdes ut.

–På Uppsala konstmuseum ställer jag ut två nyproducerade verk om Luleälven, en plats som blev uppdämd på 1960-talet. Idag ligger den gamla samiska platsen Snavva helt under vatten.

På utställning All that is solid melts into water i Uppsala kan besökarna se Luleälvens förändring i två kartor från 1963 och 2022. I Göteborg finns älven som ljusslinga och i Luleå har Katarina målat älven på väggen för att visa alla de ställen där älvens naturliga flöde stannar upp.

–Älven har inte längre ett liv och vattnets flöde är begränsat, förklarar hon.

Men det är framför allt konst som är kopplad till rasbiologin som Katarina är mest känd för och för det har hon blivit tilldelad kulturpriset som Samiska rådet i Svenska kyrkan delar ut årligen sedan 25 år tillbaka. Hennes första större utställning som tog ett större tag om ämnet rasbiologi var Nammaláhpán (Namnlös) på Bildmuseet i Umeå 2014. Katarina granskade arkivmaterial från Rasbiologiska institutets undersökningar och intervjuade personer och deras släktingar som blivit utsatta för fotografering och mätning av rasbiologer. Hon ville ta reda på om händelserna satt spår och om sorg kan ärvas. Men egentligen var det en slump att hon kom in på rasbiologin, menar hon. Sista året på konsthögskolan i Umeå byggde hon ett rum om smärta i sin ateljé. Dit bjöd hon åtta samiska kvinnor för att utforska känslan.

–Förlusten av språk och rasbiologin var några av de ämnen som var starkt förknippade med smärta för kvinnorna.

Senare hittade hon också mätinstrument som användes för en rasbiologisk expedition 1923. Hon har bland annat gått tillbaka i rasbiologernas spår utifrån gamla svartvita foton och fotograferat platserna i nutid i färg. Hon har arbetat tillsammans med släktingar till personer som finns dokumenterade i arkiv och bjudit in dem att skapa ett nytt album. Förra året gjorde hon ett verk av ylletyg i arkivet på Uppsala universitet för att ”värma personerna” som avbildas i 47 av arkivets album.

–Jag har försökt att inte exponera enskilda i min konst och värna dem som var utsatta så att inte jag bidrar till en upprepning av övergreppen på dem som blev undersökta.

Hon har endast i två fall använt gamla foton från undersökningarna – i stället har hon använt sig själv och sin kropp, berättar Katarina som till exempel provade att mäta sig själv med ett gammalt mätinstrument som hon hittade i forskningsarkivet i Umeå. Och ännu känner hon sig inte klar med ämnet.

–Nu har jag vilat ett år från rasbiologin, men det finns alltid mer att göra. Jag kommer att gå tillbaka till det, men det är alltid bra att få lite distans.

För tillfället arbetar hon på en bok som ska släppas på Jokkmokks marknad och på en separat utställning som ska visas i Boden. Ett kapitel i boken kommer att tillägnas rasbiologin.

Verket Suojehis ruoktu, fotograferad av Máridjá Pirak Sikku.

Den 22 november under ett kyrkomöte i Uppsala delas kulturpriset ut av Samiska rådet i Svenska kyrkan och Katarina kommer att vara där.

–Det är alltid roligt och betydelsefullt att få uppskattning. Det är de tunga dagarna i ateljén som jag tänker på de pris jag fått, att andra sett det jag har gjort och att det jag gör är viktigt och har ett värde för andra.

Hur ser hon själv på Svenska kyrkans förtryck mot samer och kyrkans försök till försoning? 2021 framförde Svenska kyrkan en officiell ursäkt till det samiska folket och några år tidigare kom vitboken om kyrkans förtryck mot samer ut.  

–Kyrkan har ett behov av att be om ursäkt och det är upp till oss samer att ta emot ursäkten. Vi måste känna det som individer och diskutera det som grupp, hur vi går vidare och vad vill vi uppnå? Vad behöver vi för att känna oss hela och trygga som människor? För vissa räcker ett förlåt, för andra krävs att ord och handling går ihop.

 

TEXT: KARIN SKOGLUND

Sidan uppdaterad 2022-12-01