Lina Puranen utmanar stereotyper om sverigefinnar

– Jag ville berätta om den sverigefinska historien och kulturen, det var så det började, berättar hon.

Det långa svaret är att hon 2007 när hon började bli aktiv inte visste vad sverigefinne betydde. Startskottet var en kombination av engagemang och att halka in på SVT på ett bananskal. Under 2000-talet växte medvetenheten hos SVT:s minoritetsredaktion om nationella minoriteter och det fanns ett behov av nya röster. Lina pitchade en idé tillsammans med en kompis som flera år senare resulterade i programmet Finnomani som synade stereotyper om Finland för en svensk publik.

Nu jobbar hon med en dramaserie på finska som handlar om ett gäng gymnasieungdomar i Stockholm. Hon gör serien i det egna produktionsbolaget Kieli Film och TV tillsammans med medgrundaren Karin Tötterman. Serien som ännu inte har något namn kommer att sändas på SVT i oktober i korta avsitt om tre minuter.
– Det är lärorikt, skitsvårt och kul, sammanfattar hon det pågående arbetet.

Efter intervjun ska hon till kontoret och fortsätta klippningen av ungdomsserien.

Hon halvsitter i den mörkgröna plyschsoffan hemma i sin lägenhet i en söderförort i Stockholm. Det är måndag och hon är trött. I helgen har hon arrangerat och varit DJ på Finskt disco som hon startade för sex år sen tillsammans med två vänner. På Stadsgårdskajen i Stockholm där Viking line-färjorna går till Finland, dansade och sjöng fler generationer karaoke tillsammans.

Hon verkar inte jättebekväm med att kalla sig för en ambassadör för sverigefinsk kultur och historia, även om hon i många år har folkbildat om ämnena och utmanat både sverigefinnar och majoritetsbefolkningen om sverigefinska stereotyper genom humor och allvar.

På senare år är hon kanske mest känd för TV-serierna Finska rycket och Kova Työ, Hårt arbete. Finska rycket var ett humorprogram om det finska språket med den sverigefinska komikern Tiffany Kronlöf.

Arbetarklasskildringen Hårt arbete som bygger på en idé av Nanna Marjo Huolman, berättar om den stora grupp finländare som kom till Sverige på 1950-970-talen för att arbeta i ibland annat industrin. Vi ville minnas och uppmärksamma dem som kom, berättar Lina om serien som fick både ris och ros.
–Den handlar om ett kollektivt minne som också är individuellt. Vi fick mycket uppskattning för båda säsongerna. I den andra säsongen ville vi lyfta fler mänskliga sår och livsöden, men det blev inte som vi tänkt oss. Särskilt för en del äldre sverigefinnar blev det väldigt känsligt.

Kova Työ fick kritik för att bekräfta och spä på stereotypen av sverigefinnar med alkoholproblem.
–Det var tufft att få kritik för något som jag samtidigt var stolt över. Det gjorde mig också ledsen att historierna som berättas i serien inte ansågs värdiga att berätta. Jag har alltid velat att de som inte så ofta syns och hörs ska få en röst.

Tiden efter den andra säsongen blev tärande. I en månad pågick de högljudda diskussionerna i sverigefinska grupper på sociala medier. Hon fick till och med ta emot personliga hot.
–Jag betalade ett högt pris och jag blev nästan utbränd. Jag förändrades efter den erfarenheten och jag har lärt mig hur man kunde ha gjort saker annorlunda. Men uppståndelsen visade att det fanns ett behov av att prata om det. Vi fick också mycket uppskattning för att vi  vågade ta upp smärtsamma ämnen.

En stöttande röst var bland annat Susanne Alakoski som skrivit boken Svinalängorna och som också hade upplevt kritik för sin skildring av arbetarklassens finländare och alkoholism i Ystad på 1960-1970-talen. Även om Lina var matt tiden efter Hårt arbete har hon inte blivit rädd för att fortsätta utmana och peta i känsliga stereotyper om sverigefinnar.

Vad har varit din drivkraft under alla år?

– Drivkraften har varit olika i olika projekt, i vissa har det funnits en inre mer personlig drivkraft som i Hårt arbete som är bland det viktigaste jag gjort. Serien handlar om min föräldrageneration och serien Älskade koskit, om bönder i Tornedalen, knyter an till min morfars och mormors historia.

Men det är bra att göra annat också, som allmänmänskliga program som andra är sverigefinnar kan känna igen sig i, även om det sverigefinska ”ligger mig jättenära hjärtat”, säger hon.
– Ibland tappar jag drivkraften och tänker, vem ska egentligen bry sig eller titta på det här. Det går inte att brinna hela tiden.

Lina växte upp i Akalla, en stockholmsförort där många hade invandrarbakgrund. Själv har hon aldrig utsatts för rasism, utan har i stället alltid känt en stolthet över sin bakgrund. Då fanns inte begreppet sverigefinne, men den sverigefinska identiteten har sedan dess växt sig stark för många.
– Bara på tio år finns det fler som bryr sig. Vi är en ny generation sverigefinska härfödda personer som har lyft frågor om sverigefinskhet till vår egen generation.

Ibland får hon mejl och meddelanden från personer som sett program hon har gjort och som hon har medverkat i.
– Många börjar söka sig tillbaka till sina rötter. De skriver att de inte har förstått att deras bakgrund faktiskt betydde något, men att den nu slår an en emotionell sträng.

Hon menar att skamkänslan av att inte vara stolt över sitt ursprung är ett gemensamt drag hos många som tillhör en nationell minoritet.

– Många bär på trauman. Vi behöver befria dem och få dem att inte längre dölja sin bakgrund.

Hur aktiv är du i sverigefinska sammanhang idag?

–Jag var mer aktiv när barnen var små. Efter Hårt arbete har jag ännu mer velat skilja på privatliv och arbetsliv. Nu verkar jag på ett annat sätt, mer lågintensivt. Det har kommit nya aktivister som tar vid. Nu gör jag vissa TV-program som är så tankeväckande som jag bara kan och så hoppas jag att någon ska se dem och bli berörd.

KARIN SKOGLUND