Far & son – fördomarna, musiken, Romani chib och Finlands president

Romani chib är ett av flera språk som Tenho Gren talar. Ett språk som Sebastian, Tenhos son, arbetar på att bemästra. Minoritet.se talar med far och son om musikens betydelse, den romska identiteten, kyrkans gemenskap, otrygghet, antiziganism och sånguppträdande inför 70 000 personer i Afrika, Finlands tidigare president Tarja Halonen och Solvallatravet.
- Jag sjöng i kör först men har inte studerat musik lika mycket som jag praktiserat musik, genom kyrkan och livets första band - Spinning Wheel. Vi spelade mycket Prince och James Brown, minns Tenho.

Det är uppenbart att den musikaliska bakgrunden är bred och omfattande, från populärmusik till gospel som Tenho sjungit under många år. Studier är något som far och son båda beskriver som högsta prioritet, parallellt med fler andra bärande värderingar.
- Jag ska plugga ekonomi på universitetet efter sommaren, men musiken kommer ändå förbli en stor del av livet, berättar Sebastian.

Detta är ett far och son reportage med Tenho och hans son Sebastian Lindgren. Sebastian bereder sig för avfärd till Arlanda när han stannar till för ett samtal, innan dagen är slut är han i Spanien. Sist minoritet.se nämnde namnet Tenho Gren var i samband med hans magnifika sånginsats på Sollidenscenen på Skansen i Stockholm där han sjöng en översättning av Mikael Wiehes låt En sång till modet på Romani chib. Sebastian var med som moraliskt stöd i samband med sändningen och vid förberedelserna inför framträdandet.
- Det var jättestort och en stor ära att få sjunga på romani chib och representera en minoritetsgrupp. Det var jättestort, jag kan knappt förstå att det hänt. Det är många som hört av sig efteråt. De säger att de tycker om låten och säger att de är stolta.

Det var första gången Sveriges nationella minoritetsspråk ljöd över Djurgården, ett historiskt ögonblick som artisterna delade med vänner, familjer men också varenda person som identifierar sig som en av landets nationella minoriteter.
- Vår kultur framgår mycket genom musiken – vi spelar tillsammans och sjunger tillsammans och därigenom genom växer vi med musiken säger Sebastian.

Sebastian har spelat gitarr i nära nog hela sitt liv. Romsk musik, flamenco och det han beskriver som gypsyjazz är hans specialområden. Han har gått kulturskola under uppväxten och hela familjen bestående av mamma Tanya, pappa Tenho, Sebastian och hans två bröder har alltid spelat mycket musik tillsammans.

Både Tenho och Sebastian pratar finska och romani chib, Sebastian är inte flytande i språket som han till störst del lärt sig av farföräldrarna. Han uttrycker ambitioner att lära sig mer Romani chib och  bedyrar hur mäktigt det var att höra pappa Tenho sjunga på Sollidenscenen på nationaldagen.
- Speciellt mäktigt var det att den romska minoriteten fanns representerad på just den scenen. Jag var lite nervös för pappas skull också, det var en speciell känsla, fortsätter Sebastian.

Det förekom en del rasism, antiziganism, under uppväxten. Det har haft en påverkan på både Sebastian och Tenho. I Finland talas Romani chib sällan längre. Språket och folket, har lidit och lider fortfarande till olika grad. Rasismen som Tenho själv upplevt säger han sig ha blivit van vid.
- När man är äldre börjar man förstå hur viktigt det är med språket att det inte förvinner, det är en del av oss. När man är ung själv förstår man inte hur viktigt Romani chib är, man vill bara bli en del av samhället och de normer som finns i samhället. Men sen när man blir äldre förstår man hur viktigt det är med språket för folket och att det ska leva vidare.  

Tenhos livsresa började i Kajaani i norra Finland, nu har det gått ungefär 20 år sedan han flyttade till Stockholm. Att Sebastians mamma Tanya och pappa Tenho träffades var möjligen på grund av Tenhos talang som tränare av travhästar, det var den ursprungliga anledningen till att han en gång flyttat söderut. Nu har han parallellt med att träna travhästar, arbetat på Arlanda i 20 år – utöver musiken som klev in i hans liv då han vid 12 års ålder upptäckte att han kan sjunga.
- För ungefär 7-8 år sen sjöng jag i Afrika. Det var en evangelist som drar massvis med lyssnare vart han än talar, som bad mig komma och sjunga på den scenen som han skulle tala på.

Massvis med lyssnare visade sig vara 70 000 människor, och där stod han framför dem för att sjunga.
- Det är nästan lättare att sjunga för riktigt många än det är att sjunga för mindre grupper säger Tenho, kolugnt.

Tenho som har jobbat som hästskötare och tränare med trav i fokus på Solvalla och i Italien har bevisligen modet och kompetensen att behålla lugnet framför en massiv hjord människor såsom lugnet att bemästra hästar. Han fortsätter:
- För 4-5 år sen sjöng jag för Tarja Halonen på romernas nationaldag i Finland.

Ett gospel-scenframträdande för den dåvarande finska presidenten, som livesändes i Alfa TV.
- Jag känner mig lugn på scenen, jag känner mig lugn för att jag använder den gåva som jag fått av Gud.

Sebastian är i dag, ungefär lika gammal som Tenho var när han flyttade från norra Finland till Stockholm. Sebastian har tagit sikte på en kandidatexamen i ekonomi och intresserar sig för marknadsföring. Att studera vidare är en självklarhet för Sebastian, däremot har ett grundläggande gott bemötande inte varit en självklarhet i grundskolan. Tenho berättar hur han och hans fru Tanya fått vara aktiva i förhållande till skolan, för att motbevisa de fördomar som de mött om förhållandet till utbildning – det har lönat sig och det har gått bra för de alla. Men fördomarna och rasismen, den hittade in även i skolan.

Sebastian berättar;

- I skolan kan de ha kommenterat om identiteten och glåpord har förekommit. Även ute i samhället har folk följt efter oss, de har kanske sett mammas traditionella kläder och haft extra koll på oss i affärer – jag trodde det var normalt tills jag märkte att mina kompisar inte blev behandlade så säger Sebastian.

Tenho fyller på;

- Först blir man utvärderad utifrån att man är rom, utan att folk ser människan bakom identiteten. Det gömmer sig faktiskt en människa bakom deras fördomar. Det är det värsta och det har jag och min fru och mina barn fått bemöta och det börjar redan i skolvärlden.

En inställning som de beskriver som vanligt förekommande är att lärare och andra dömer barn för att de är romer, det dyker snabbt upp en stämpel.
- De vill ju inte ens lära sig.

Tenho beskriver hur den inställningen skapar en känsla av att de inte är så viktiga. Den inställningen finns och förekommer överallt men värst påverkar den de unga.
- Ja, för vad för en framtid ser man som ung, om man växer upp med en känsla av att ingen tror på en? Då blir världen oerhört snäv och inget känns värt någonting.

LINNEA HUHTA