Artiklar
Jenny Ahonen. Foto: Linnea Huhta

"Hon flyttade för att dö bland den finska gemenskapen"

Minoritet.se har mött Jenny Ahonen, tredje generationens invandrare – stolt sverigefinne och hockeyfantast – och dessutom grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Jennys farmor flyttade till Olofström efter att ha levt i Ljungby hela sitt vuxna liv. Hon flyttade för att dö bland den finska gemenskapen på orten.
- Vi gick från noll till något, säger Jenny, grundare och sekreterare för den till åren unga Sverigefinskaföreningen i Ljungby.

Hon återberättar lite om vad föreningen åstadkommit på bara ett par år, på en ort som senast för trettio år sedan hade en förening för sverigefinnar. Nu arrangerar hon studiekurs i nybörjarfinska med sin pappa. Detta, efter att han tidigt bestämt att finskan inte skulle följa med i fler generationer. En tioårig Jenny ville lära sig finska, och fick långt senare framgång i sin förfrågan.

Många av de finska barnen som likt hennes pappa växte upp på 1950- och 60-talet hade det jobbigt, de blev illa behandlade av svenskarna och då förekom fysiskt våld. Skämt om alkohol och knivar var och kan fortfarande vara vanligt förekommande. Sverigefinnar är en inhemsk grupp, det är viktigt att markera att gruppen hör hemma i Sverige.
- Men, det innebär inte att en stor del av oss inte har en invandrarbakgrund och känner igen de erfarenheterna. Att inte få säga att man är invandrare som finsk gör mig frustrerad, det gör något form av ställningstagande om att invandrare skulle vara sämre.

Hon fortsätter:

- Jag skäms inte ett skit över att vi är en invandrarsläkt, det är bara ett faktum att vi är invandrare, delar av oss fortsätter hon.

Nu är de närmare 40 betalande medlemmar i den lokala sverigefinska föreningen i Ljungby, hundrafemtio aktiva personer i en Facebookgrupp.
- Det finns ovanligt få finnar i Ljungby, men vi finns ju i hela landet. Det gemenskapen har är bland annat förförståelsen.

Jenny beskriver sig som svältfödd på förförståelse men minns det som en ball grej att hennes släkt hade liknande speciella beteenden och erfarenheter som andra sverigefinnar. Hon beskriver en längtan om att flytta till Olofström eller Gislaved för att få ta del av gemenskapen eller evenemang – som är arrangerade av någon annan än henne själv.

Jenny minns tillbaka på när hon letade rätt på hennes farmors gravsten på kyrkogården i Olofström. Hon går omkring på kyrkogården och spanar in namnen på stenarna.
- Marja-Liisa, men inte den, och inte den Marja-Liisan heller…

Det verkade finnas hur många finländare som helst lagda till sista vilan på orten som välkomnat arbetskraftsinvandrare till Volvofabrikens gemenskap.
- Promenaden till gravstenen var nästan en starkare upplevelse än att hitta själva stenen. Jag kan numera förstå varför hon kanske ville leva sina sista år där. Det kan ha varit ganska ensamt för henne här i Ljungby även om hon levt väl integrerad.

Den här skärvan av ett liv som blir en av, kanske flera, berättelser om familjen Ahonen och också en röst från den sverigefinska gemenskapen cirkulerar kring många djupa funderingar kring identitet och tankar kring språk, familj och släkt. Samtalet kanske kan ryka av igenkänning för flera.
- Jag fick ju inte lära mig finska som liten, säger Jenny.

Hennes pappa Pekka är född i Sverige till finska föräldrar och pratade uteslutande finska tills han började i skolan som sjuåring. I skolan fick han lära sig svenska, medan Jenny under sin skolgång, mer eller mindre, fick lära sig att hon var finsk – allt eftersom de andra i klassen insåg att Ahonen, det var ett finskt efternamn.
- Apropå det där med att andra berättar för en vad man är, så fick jag ju lära mig i skolan att jag var finne trots att jag ju inte nödvändigtvis kände eller förstod vad det innebar, särskilt när jag inte fått med mig språket.

Vid tio års ålder ville Jenny sedan lära sig finska, när hon då identifierats som en av de tre invandrarna i klassen och fått berättat för sig att hon ju är finsk. Hon frågade hennes pappa om han inte kunde lära henne finska.
- Det ville han inte. Han sa att jag inte skulle ha någon användning av språket, fortsätter hon.

Det tog något decennium men tillslut fick hon som hon ville. Pappa Pekka gjorde en kovändning och bestämde sig för att börja undervisa fler än bara Jenny i det finska språket. Att inte ha fått med sig språket hemifrån under uppväxten innebär så många olika saker för många olika personer. Det kan betyda att inte kunna prata med släktingar, att inte kunna navigera sig i Finland eller inte kunna läsa finska böcker och förstå nyheterna – detta visade sig när Jenny och hennes pappa Pekka sedan startat igång finskakursen i egen regi.
- Yngsta är 12 år och den äldsta kring 85 år, han ansluter från äldreboendet för att gå på våra kurser i finska.

Det är aldrig försent, kan här berättas på flera olika sätt. Jenny och hennes pappas uppfattning om varför han från början inte ville lära Jenny finska skiljer sig åt lite. Klart är att de båda funnit utveckling genom Jennys sökande efter språket och identiteten. Samtalet förflyttar sig mellan stolthet och stereotyp, Jenny berättar om försvarsmekanismen i att själv driva med det finska innan gliringarna från klasskamraterna kom flygande. Hon refererar till boken Svinalängorna (Alakoski, Susanne. 2006), som gett röst åt en arbetarklass som förknippas med generationer av arbetskraftinvandrade finländare. Jenny relaterar till den till en viss utsträckning men framhåller vikten av att det finns fler sverigefinnar än de som levt igenom en variant av tillvaro likt den som beskrivs i Svinalängorna.

Det finns mycket utrymme för stolthet. Jenny talar med vördnad över de fynd hon gjort då hon släktforskat, det låter som att hon öppnat en personlig Pandoras ask med outsinliga resurser av överraskningar och stolthet över den drivkraft och de resor som hennes förmödrar och förfäder gjort.
- Pappa och jag snackar så mycket om de här identitetsfrågorna och ursprunget och så just nu.

Ju mer jag lär mig, desto mer vill jag lära mig och desto mer funderar jag på min egen historia och min identitet samt vad det innebär att vara sverigefinne.

Jennys intresse för den sverigefinska identiteten och det finska språket har vuxit till medverkan i Finska rycket, en produktion av SVT för SVT-play och för ett bara tre år sedan grundade hon en lokal sverigefinsk förening. Det var under hösten år 2019 som faster Ahonen jobbat klart. Hon hade sått ett frö om en organiserad gemenskap i föreningsformat som vid förkultivering växte så pass att Jenny utsågs inte bara till ordförande men även grundare av sverigefinska föreningen i Ljungby – den första som orten mött på många år och den andra i modern tid. De skulle se hockey och njuta av gemenskapen, skapa en mötesplats som inte annars är självklar. De lättsamma intentionerna omvandlades snabbt aktiva handlingar för att stärka bibliotekets utbud på finska böcker och myndigheter att ta ansvar över förvaltningsfrågan.
-  Jag har landat i att jag får claima den här identiteten och att jag får möjligheten att vara med och påverka den här gruppen. Men jag är säker på att det finns fler än mig som inte känner sig välkomnade in i gemenskapen, säger hon.

Sverigefinska riksförbundet har under en lång tid haft sin kommunikation på enbart finska.
- Det är nog inte så konstigt att man inte lyckats med den föryngringen man vill åt.

Jenny menar att det behövs en tvåspråkighet för att bjuda upp och bjuda in fler sverigefinnar att känna en del av gemenskapen av att känna tillhörighet till identiteten. Jenny ska till Markaryd på träff och förbereder sig mentalt inför att försättas i den situation där hon får svara en annan sverigefinne att på tilltal på finska behöva säga.
- Jag kan inte finska.

Hon fortsätter:

- Vi borde redan kunna perfekt finska för att vi är finnar och då vågar man inte prata alls för att det låter bara dumt.

Pappa Pekkas visdomar flyger fram som det sverigefinska arvet genom Jennys identitetsanalys.
- Pappa brukar säga att vi ska göra det till något eget. Blanda svenska och finska – utan att skämmas! Han säger, gör er grej och våga utveckla språket!

LINNEA HUHTA
 

Sidan uppdaterad 2022-05-31