Livslång kamp för romernas sak

Brevväxlingen och mötet med Anna Lindh säger något väsentligt om Rosa Taikons ställning som legendarisk förkämpe för romernas rättigheter. I decennier har hon stridit för sitt folk. Det är det engagemanget som Anna Lindh erinrar sig. Trettio år tidigare hade hon hört Rosa Taikon föreläsa på sin skola, där Anna Lindh var ordförande i elevrådet.
- Du gjorde ett starkt intryck på mig, skriver Anna Lindh i sitt brev trettio år senare. 

I september 1999 än Anna Lindh nubliven utrikesminister och EU står inför utvidgningen till ett antal öststater: Tjeckien, Polen, Bulgarien, Rumänien…
Romernas situation finns plötsligt på EU:s dagordning och regeringen behöver råd.
Då skriver Anna Lindh till Rosa i Ytterhogdal.

Det hon minns är antagligen Rosa Taikons glöd, engagemang och medkänsla. Och den har inte avtagit med åren. En vacker vinterdag år 2010 träffar vi henne i den gamla skolan i Flor, där hon har sin vackra bostad och riksbekanta silversmedja. Det har varit en lång resa från barndomens lägerliv till dagens ombonade tillvaro. Men Rosa minns 1940-, 50- och 60-talen.
- Då bodde alla svenska romer i lägergetton.

Tillsammans med sin syster Katarina Taikon och med stöd av bland andra vänsterpolitikern John Takman och ett antal kulturarbetare försökte de på 1960-talet påverka regering och riksdag för att skapa en människovärdig tillvaro för de svenska romerna. Det handlade om bostäder, utbildning, arbete.
- Det tog oss fyra år att tömma gettona, berättar Rosa.

Att kampen inte var lätt förstår man när man tar del av de fördomar och attityder som genomsyrade samhället på den tiden. I Nordisk familjebok 1955 beskrivs zigenarna som ”fega, hämndgiriga, lögnaktiga och lättjefulla, i hög grad inställda på att genom bedrägerier av olika slag bidraga till sin försörjning”.
- Jag började betala skatt som nioåring! säger Rosa indignerat.

Hon syftar på den tid hon var trumslagare i det dansband som bestod av henne, brodern Paul och pappa John Taikon. Fördomarna mot zigenarna var starka. Som ung engagerades hon i en filminspelning som byggde på Viktor Rydbers film Singoalla. Den slutar med att zigenarna stjäl kyrksilvret.
- Hade jag vetat vad Rydberg fabulerade om zigenarna hade jag inte tagit ett enda danssteg, säger hon.

Hon anser att Rydberg och andra kända författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ivar Lo-Johansson har bidragit till att förstärka fördomarna om zigenarna.
- Det faktum att de har skrivit stora romaner betyder inte att de är stora som människor, summerar Rosa.

Reaktionen mot samhällets behandling av zigenarna kom på 1960-talet, främst genom Rosa syster Katarina. Hon skrev den uppmärksammade debattboken ”Zigenerska” 1963. För generationer av svenska barn blev hon sedan förknippad med den självbiografiska serien om Katitzi. Men dessförinnan förde Katarina, Rosa och ett antal andra människor en kamp mot svenska myndigheter och politiker för att göra dem uppmärksamma på de svenska romernas situation.
- Vi bodde praktiskt taget i riksdagshuset, berättar Rosa.

Hon påminner också om att romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet.
- Det dröjde över 400 år innan de svenska romerna kunde bo i hus som andra svenskar. Det vore på sin plats att även romernas kultur och traditioner speglas på till exempel Nordiska museet, säger hon.
Hur ser hon då på romernas ställning i dag, år 2010?
- Jämfört med 1960-talet och med andra länder är det ett ”himmelrike”.

Hon är noggrann med citationstecknen runt himmelrike.
- Materiellt sett har vi fått det bra, men fördomarna finns kvar, säger hon.
Ett exempel på det är när hon på 1970-talet lade anbud på gamla skolan i Flor. Kommunens företrädare åkte ner till Stockholm för att ta sig en titt på anbudsgivaren.
- När de fick se att jag hade haft en utställning på Nationalmuseum blev det klartecken.

Därmed är vi inne på hennes konstnärliga utövning som silversmed. Hon har haft över 400 utställningar och finns representerad på ett stort antal museer runt om i världen. Silversmidet går hand i hand med hennes sociala engagemang. När hennes bror Paul blev offer för ett rasistiskt mord bestämde hon sig för att föra familjetraditionen vidare.
- Det handlar om en tusenårig kulturtradition, säger hon.

I dag är Rosa Taikon ett begrepp. Oförtröttligt brinner hon för romernas sak. Hon agiterar i skolor, hon framträder i medier och hon planerar nya utställningar. Nyligen gjorde Sveriges Television ett porträtt av henne under rubriken ”Ett sånt liv”. Men hon är inte övertygad om att fördomarna försvinner helt och hållet.
- Nej, jag tror att vi får dras med dem. Det finns mycket kvar att göra. Men vi får aldrig förtröttas när det gäller att predika humanism, empati och kärlek.

Det var i den andan som Rosa Taikon och Anna Lindh började tala om romernas utsatthet och de kränkningar som detta folk fått utstå.
- Den kampen kan inte avslutas förrän vårt folk också i praktiken behandlas som fullvärdiga medborgare och människor. I Sverige och i Europa. Så skriver Rosa Taikon själv i den memoarbok som hon planerar att ge ut.

BIRGER EKERLID 
 

Fotnot: Rosa Taikon levde mellan 1926-2017.

Medaljerad

Den 18 mars 2010 delade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ut regeringens medalj av åttonde storleken, med inskriften Illis quorum meruere labores till silversmideskonstnären Rosa Taikon.
Medaljen Illis quorum meruere labores instiftades 1785 och delas ut av regeringen för framstående kulturellt, socialt eller konstnärligt arbete. Medaljen bärs på bröstet i blått band med gula kanter.