Artiklar
Foto: Fredrik Sandberg TT

Vinden har vänt och Rosita känner sig uppgiven

Rosita Grönfors är skapare av Sveriges första kvinnojour för rom- och resandekvinnor. I femton år har hon arbetat för romska kvinnornas rättigheter och för att öka kunskapen hos myndigheter och institutioner om situationen. Och hon har sett ett positivt resultat av sitt arbete och mött en god vilja från samhället. Fram tills nu. De verkar blåsa snålare vindar och Rosita Grönfors känner sig uppgiven. 

Rosita Grönfors tar emot i sitt hem i Täby. Det är i huvudsak därifrån hon sköter administrationen av Rom-och resande kvinnojour. En institution som fyller ett stort behov.
– Vad vi skulle behöva nu är ett centralt rådgivningscenter. Bara i de tre närmsta stadsdelarna här i Stockholm bor idag 360 romska kvinnor. Jag får fem till sex samtal per dag därifrån och totalt mellan 15 och 25 och det verkar som om behovet bara växer.

Hon säger vidare:

– Vi tar emot samtal från hela landet och även från övriga Norden. Det finns ingen annan jour för romska kvinnor, kanske ingen i hela Europa.

Det är nu tretton år sedan Rosita Grönfors startade jouren. Året efter, var hon med och bildade Internationella romska och resande kvinnors forum som strävar efter att stärka romska och resande kvinnors självkänsla och möjligöra deras delaktighet i samhället.
– Samtidigt vill vi dela med oss av kunskaperna och fakta gällande den romska gruppens utsatta situation.

Beslutet att starta en speciell jour för romska kvinnor kom sig inte av att kvinnomisshandel skulle vara ett specifikt romskt problem.
– Det är ett samhälleligt problem. Men i den romska kulturen har det inte varit självklart att vända sig med förtroende till myndigheter eller representanter för majoritetssamhället.

Rosita tar sina egna föräldrar som exempel. Finska romer som flyttade till Sverige på 1960-talet. De livnärde sig på handel och för den generationen var det mera regel än undantag att hålla sig vid sidan av samhället, eftersom man då klarade sig bättre undan till exempel ingripande från myndigheter. Ett sätt att överleva för en i århundraden förtryckt grupp men med baksidan att exempelvis utsatta kvinnor inte självklart vänder sig till de etablerade institutionerna när de utsätts för misshandel och övergrepp.

Inom den romska kulturen lever på många håll gamla traditioner kvar, som att gifta bort unga flickor, hederskultur och mansdominans.
– Vi har jobbat hårt med att förhindra bortgifte och hedersrelaterat våld. Samtidigt vill vi stärka kvinnorna att stå på sig och inte överge sin romska kultur.

Jourverksamheten har i dag tre lägenheter med plats för tolv vuxna och sju barn. Elva personer jobbar, varav sju i styrelsen och fyra volontärer. Varje år passerar cirka 70 kvinnor.

Förutom själva jourverksamheten så har Rom- och resande kvinnojour i alla år fungerat som upplysare och kunskapsspridare ut i samhället, till tingsrätter, kommuner, socialtjänst och politiker.
- Jag måste säga att vi har uppnått resultat. Inte minst har vi lyckats få kvinnor bli mer självständiga och de vågar sätta sig i emot bortgifte. Bortgifte har minskat. Vi har nått ut med våra frågor.

Rosita betonar att hon hittills alltid mött förståelse och stöd från samhällets institutioner.
– Men nu, vad är det som händer? Tidigare när jag försökt förhandla med kommuner har jag märkt ett intresse för dessa frågor, men nu möts jag av nonchalans. Istället för förståelse, motstånd.

Rosita känner sig uppgiven.
– Jag har jobbat på detta så länge. Nu måste det till något annat. Jag tror det behövs åtgärder på högre på en högre nivå. På regeringsnivå.


BITTI INGEMANSSON

Sidan uppdaterad 2022-08-12