Artiklar

»Jag började skriva för att jag gick igenom en identitetskris»

- Vi måste få skriva om oss själva, våra egna berättelser.
Det säger författaren Thom Lundberg som hyllas för sin debutroman om en familj som tillhör resandefolket.

 

Han har inte riktigt vant sig vid uppmärksamheten. Romanen "För vad sorg och smärta" kom ut i februari och responsen har varit överväldigande, både från recensenter och läsare. Inte minst från läsare bland resandefolket.
- Jag får meddelanden på Facebook och mejl av folk som skriver att de är stolta över att vår historia blir berättad. Och föräldrar skriver till mig att de ska sluta säga till sina barn att de ska vara stolta men tysta om sitt ursprung. Det är fantastiskt!

Intervjun med Thom Lundberg görs via Facetime. I bakgrunden hostar en snuvig dotter som är hemma från förskolan. För ett år sedan flyttade familjen från Stockholm till Schweiz. Thoms fru fick ett jobb i Luzern och själv är han hemmapappa och försöker kombinera det med skrivandet.

2009 började han skriva på manuset som skulle bli hans hyllade debut. Efter fem år var han redo att ta kontakt med förlaget Bonnier där hans favoritförfattare Harry Martinson också gav ut sina böcker. Manuset blev antaget 2014.
- Jag började skriva för att jag gick igenom en identitetskris. Jag hade dolt min identitet under en lång tid och samtidigt ändå varit en stolt resande som brydde mig mycket om min släkt och familj, berättar han.

Krocken mellan att vara stolt men inte våga eller få stå för det utåt blev till slut för mycket och depressionen var ett faktum. Thom Lundberg började gå i terapi och skrivandet blev en del i behandlingen.
- Jag plockade fram saker i min identitet som betytt mycket, som berättelserna, musiken och språket.

Thom Lundberg växte upp i en liten by i Skåne omgiven av en stor släkt och vänner. Han var trygg i att tillhöra resandefolket. Men när han gick i mellanstadiet flyttade familjen till Osby och plötsligt skulle han vara tyst och inte prata om sitt ursprung. I släkten fanns också berättelser om tvångssteriliseringar och tvångsomhändertagna barn. Trauman som följt med i generationer.
- Mycket var tabu att berätta om och jag behövde min familjs och släkts välsignelse att få skriva boken. Mamma ville först inte att jag skulle göra det, men så fick hon läsa femtio sidor och förstod att jag ville berätta med respekt. Men det var en utmaning att skriva.

Boken utspelar sig i femtiotalets Sverige och handlar om resandefolkets livsvillkor. En tid då Sverige blomstrade, det var lätt att få jobb och välståndet ökade. Men det gällde inte romanifolket som tvärtom fick utstå övergrepp och diskriminering. I boken får man följa paret Amandus och Severina och deras två söner Olof och Valentin. En fiktiv historia med verkligheten inflätad i karaktärer och händelser. Han väjer inte för att berätta allt, både det goda och det onda.
- Det har inte med genetik att göra, det handlar om omständigheter, makt och strukturer. Om man romantiserar blir det som att man försöker dölja något. Det handlar inte om offer och förövare utan boken berättar om ett väldigt långt utanförskap.

Tystnad, skam och en stolthet som inte fick synas utåt är nog något som alla nationella minoriteter kan relatera till. Men dagens föräldrageneration är kanske den första som inte för vidare trauman till sina barn. Thom Lundberg menar att det numera finns ett mer oproblematiskt förhållningssätt till ursprunget och samtidigt är samhället mer pluralistisk.
- Men vi behöver hjälp för att revitalisera vår kultur och vårt språk. Annars har vi snart inget att vara stolt över. Resandefolket har den äldsta romanivarieteten i Norden men vi går mot en språkdöd. Försvinner språket då försvinner mycket.

I boken skriver han ord på romani och det finns ingen ordlista.
- Att berätta våra berättelser och om vårt ursprung kan man inte göra i språklöshet, säger han.

Thom Lundberg kan prata romani men språket har mest blivit ett skriftspråk för honom.
- Det är inte mitt modersmål men jag har inga problem med att prata romani i min grupp. Hemma pratade mina föräldrar svenska med inslag av romani.

Resandefolket ingår i den romska gruppen men enligt Thom Lundberg kallar de sig inte romer. Och trots att resandegruppen är stor hamnar den ofta i skymundan.
- Vi betraktas ofta som ett socialt skikt istället för en etnisk grupp. Det är viktigt att man förstår att de romska grupperna präglats av omgivningen och olika delar av Europa. Resandefolket har rört sig i Norden och påverkats av det.

Thom Lundberg är glad över att allt fler resande syns och för fram deras kultur. Själv har han inte ambitionen att bli en talesperson, men finns det frågor svarar han förstås. Det viktiga är att boken talar för sig själv.
- Genom litteratur kan man få en fästkraft som annars är svår att uppnå. Jag har ett ärende, jag vill upplysa. Jag skrev inte bara för att bli frisk, jag skrev också för att bevara språk, kultur och historien. Och jag skriver för mina barn. De växer inte upp i resandekulturen som jag gjorde och jag vill ge dem en ingång till kulturen, säger han.

ANN-HELEN LAESTADIUS

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterad 2016-08-22