1/7 Elever från Svarträvens skola, årskurs tre, uppträdde på Särkivaaragården. Foto: Martin Thélenius

Här kan alla tala meänkieli eller finska

De äldre på boendet Särkivaaragården i Övertorneå blir lite förvånade när en skolklass kommer på besök och sjunger på meänkieli. De frågar efter svenskan.
- Den äldre generationen är de som upplevt förtrycket och då förstår man inte att barn ska lära sig finska, än mindre meänkieli, säger kulturpedagogen Sari Oja.

 

Efter en lång och bister språklig vinter går meänkielin i Tornedalen mot en ny vår. ”Vårt språk” höll på att bli en angelägenhet enbart för den äldsta befolkningen – men erkännandet 2000 och ett envetet lokalt arbete har ändrat på den saken. Meänkieli har blivit coolt.

För de som själva saknar koppling till språket meänkieli eller till den regionen är inte utvecklingen helt enkel att förstå. Till förvirringen bidrar inte bara de gamla försöken att hålla språket i skugga utan också att det länge kallades tornedalsfinska, en term som knappast leder tankarna till ett självständigt språk. Men det officiella erkännandet av meänkieli som minoritetsspråk blev vändningen efter årtionden av kamp.

Språket talas och/eller förstås uppskattningsvis av omkring 60 000 personer, många utflyttade och spridda över flera länder – men Pajala och Övertorneå kommuner, långsträckt utdragna efter större delen av gränsälven mot Finland, utgör tillsammans med grannarna på finska sidan fortfarande kärnområdet. Ska meänkieli utvecklas någonstans är det här.

Lokalt finns språket överallt men den som inte är insatt skiljer det med nöd och näppe från finska – och där ligger förstås ett problem när det gäller språkets egna identitet.
- Vi försöker att tala om det med de unga. När man pratar om identitetsfrågor föds känsla för språket också, att det är viktigt, förklarar samordnaren och kulturpedagogen Sari Oja. Hon arbetar för Övertorneå kommun och understryker gärna vilket drag det blivit runt meänkieli bland yngre.

Hon säger vidare:

- Man märker att meänkieli blivit coolt att kunna. Det händer mycket, det är radio och tv, det är Skavlan på meänkieli, det görs filmer på meänkieli. Ungarna märker att det finns många möjligheter, att man kan göra så mycket på meänkieli.

Kommunen har försökt tydliggöra meänkielis status som eget språk och det märks i stort som smått. Ett påtagligt praktiskt exempel i det lilla är skyltningen på förskolorna – alla funktioner skyltas på meänkieli, finska och svenska.
- Man ska känna att det vi gör på meänkieli ska vara lockande, det ska vara kul. Varje förskola har en egen minoritetsspråksansvarig pedagog som ser till att det finns aktiviteter och material på det språket, förklarar hon.

Trespråks-skyltningen gav genomslag inte bara lokalt utan också i sociala medier.
- Jodå, den diskuterades och herregud, jag vet inte hur många gånger inlägget delades. Visst kom det en del negativt men också otroligt mycket positivt, inte minst från Finland, konstaterar Sari Oja.

Samtidigt kan just finskan ses som om inte ett hot så ändå ett problem för meänkieli. Vi har just hört en skolklass besöka och sjunga på finska vid äldreboendet Särkivaaragården på Övertorneås hälsocentral.
- I skolan väljer de ofta att läsa finska, bekräftar hon.

Hon fortsätter:

- Det är väl lite så att man blir påverkade hemifrån. Föräldrarna tänker säkert att kan man finska så kan man meänkieli. Och kanske har det varit så tidigare att man tänkt att om man alls ska lära sig något så är det finska.

Men läget är komplicerat. Det finns en grupp som tagit intryck av tiden då meänkieli medvetet trycktes undan – och en annan vilken närmast sätter finska eller meänkieli före svenska i vardagen.
- Den äldre generationen är också de som upplevt förtrycket och då förstår man inte att barn ska lära sig finska, än mindre meänkieli. Tvåspråkigheten är något man fick gratis här men det fanns en tid då man inte uppskattade det, säger Sari Oja och återkommer till bilden man försöker förmedla till unga.

Hon säger:

- Språkförtrycket är inget vi tar upp eller har velat prata med de allra yngsta om, de ska inte behöva få en känsla av att det är något skumt med meänkieli.

I en annan del av hälsocentralen håller läraren Anders Alapää den avslutande lektionen av en tio tillfällen lång utbildning i meänkieli, frivillig för personal inom äldreomsorgen och hemtjänsten.
- Jag tror att de flesta som bor här kan finska eller meänkieli, säger Ahmed Negeye som själv arbetar på hälsocentralen.

Han kan bara konstatera nyttan av att kunna flera språk.
- Många vill inte gärna prata svenska så då får vi försöka.

- Man vill ju lära sig. Det underlättar både för dem och för oss, säger hemtjänstmedarbetaren Sandra Lejon.

Anders Alapää, själv från Korpilombolo, har meänkieli som modersmål.
- Och nog tror jag det är på uppåtgående. Det är många som är intresserade, många i min ålder som inte lärt sig men som har föräldrar som talar det – då försöker man i vuxen ålder.

Efter barnens sångstund framgår den komplexa situationen med all tydlighet då många av de äldre applåderar barnens finska sång – medan en kvinna som inte vill delta med namn frågar efter svenska.
- Förr var det inte alls vanligt att man hörde riksfinskan men de har hållit på med det i skolorna i flera år, vad jag förstått. Inte är det fel på något vis men jag blir så förvånad, säger hon.

- De ska läsa riktig finska, inte meänkieli, kontrar Rita Töyrä med ett skratt.

I just den här skolklassen är det en ickefråga. De av barnen som läser andra språk har valt finska – men det visar sig också att flera helt enkelt kan språket hemifrån. Och den som talar meänkieli, hon är självlärd.
- Hemma brukar jag och mamma prata med varandra, förklarar Siri Pantzare.

Sari Oja försöker reda ut begreppen:

- Alla pratar ju meänkieli, även om man läser finska i skolan. Det blir inte så mycket riksfinska utan en dialekt eller meänkieli.

Att det ändå handlar om olika språk visar sig för den oinvigde när man tittar närmare på ordbildningarna. Anders Alapää berättar leende om hur språket utvecklas när man helt enkelt får ta fram nya ord.

Han säger:
- Ta hemtjänst. Det fanns inget ord och de man använde, som ”kotipalvelu”, lät för finskt och ”kotiapu” kunde översättas till ”hemhjälp”. Sedan kom man fram till ”kotihoito” och det kändes bra.

- Det gäller att skapa acceptans. Det första förslaget till ord för mobiltelefon togs till exempel inte emot väl, det kunde närmast översättas till ”handtelefon” och lät lite som 1800-tal.

Att samordning är livsviktig för språket blir med ens tydligt. Anders Alapää har hjälp av den parlör som tagits fram i Pajala men arbetar också med ett nytt ordboksprojekt, en skolbok för meänkieli, genom stiftelsen Meän akateemi.
- Vi som jobbar med det är alla från Korpilomboloområdet – och har alla olika uppfattningar, avslutar han med ett skratt som låter förstå den röda tråden i meänkieli: allt går att lösa.

MARTIN THÈLENIUS

Sidan uppdaterad 2017-05-11
Kulturpedagogen Sari Oja och Hilkka Lindberg som bor på äldreboendet. Foto: Martin Thélenius
Kulturpedagogen Sari Oja och Hilkka Lindberg som bor på äldreboendet. Foto: Martin Thélenius

Om minoritet.se

Minoritet.se sprider kunskap om urfolket samerna och Sveriges nationella minoriteter, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Sametinget ansvarar för minoritet.se och i arbetet med webbplatsen involveras samerna och de nationella minoriteterna.

Genom aktuella reportage om och med samerna och de nationella minoriteterna lär du dig mer om deras kultur, språk och vardag.

 

Här hittar du också information om Sveriges minoritetsåtaganden , aktuell lagstiftning och myndighetsinformation från Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Webbplatsen ska underlätta arbetet inom förvaltningsområdena genom att samla material som rör samerna och de nationella minoriteterna på ett ställe. Information om cookies på webbplatsen.

Webbredaktör och ansvarig utgivare Malin Andersson Junkka | malin.junkka@sametinget.se | 070-640 60 06

På minoritet.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?