Frågor och svar

Från den 1 januari 2019 skärps lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Här nedan har vi samlat vanliga frågor och svar som bland annat tar upp den reviderade lagen och frågor om urfolket samerna och Sveriges nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Lagen i korthet

Vad innebär minoritetslagen i korthet?

Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk (minoritetslagen) har gällt i Sverige sedan januari 2010. Lagen beskriver vilka rättigheter som minoriteterna har i hela landet och inom de speciella förvaltningsområden som finns för finska, meänkieli och samiska. Samtliga kommuner och andra myndigheter är skyldiga att informera minoriteterna om deras rättigheter. De är också skyldiga att skydda minoriteternas språk och kultur och särskilt viktigt är barns och ungas rätt att få utveckla sitt språk och sin kultur. Dessutom är kommuner och andra myndigheter skyldiga att ge minoriteterna inflytande över frågor som berör dem.

I förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska är kommunerna skyldiga att ordna förskola och äldreomsorg på minoritetsspråken. De personer som vill använda sitt minoritetsspråk i kontakten med kommunerna har rätt att göra detta både muntligt och skriftligt.

Från den 1 januari 2019 revideras lagen så att rättigheter och skyldigheter stärks ytterligare. Kommunerna blir då t.ex. skyldiga att anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete och dessa ska på begäran kunna lämnas ut till den myndighet som har uppföljningsansvar för lagen.

Vilka konventioner utgör grund för minoritetspolitiken?

Minoritetspolitiken vilar på två internationella konventioner som trädde i kraft i Sverige år 2000.
  • Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen)
  • Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (språkstadgan)
Konventionerna ger ett kulturellt och språkligt skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråk i de länder som undertecknat dem. Detta innebär t.ex. att länderna ska höja statusen på minoriteternas språk och kultur och skydda minoriteterna mot alla åtgärder som syftar till assimilering. Nationella minoriteter ska ha rätt att använda sina språk både privat och i offentliga sammanhang och under vissa förutsättningar i kontakter med myndigheter. Minoriteterna har också rätt att lära sig sitt minoritetsspråk och staterna som undertecknat konventionerna är skyldiga att erbjuda undervisning i minoritetsspråken. 

Nationella minoriteter

Vilka nationella minoriteter är erkända i Sverige?

I Sverige finns fem erkända nationella minoriteter, judar, romer, samer, (som dessutom är Sveriges urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. Detta innebär bl.a. att individer som tillhör dessa minoriteter har särskilda rättigheter som rör språk, kultur och inflytande. Sverige har alltid varit ett mångkulturellt och flerspråkigt land. Erkännandet av Sveriges historiska nationella minoriteter är en viktig demokratisk princip som utgår från internationella konventioner och i grunden handlar det om mänskliga rättigheter. De nationella minoriteterna har funnits i det geografiska område som idag utgör Sverige sedan historisk tid, och har därmed samma rätt att behålla och utveckla sina språk och kulturer som majoritetsbefolkningen. Genom historien har de nationella minoriteterna i Sverige utsatts för olika former av diskriminering. Därför är erkännandet och de rättigheter som medföljer en viktig markering från samhällets sida att staten har ett ansvar för att skydda de nationella minoriteternas rättigheter.

Vad är ett urfolk?

En vanlig definition på ett urfolk är att de härstammar från folkgrupper som bott i ett land sedan tiden för erövring, kolonisation eller fastställande av nuvarande statsgränser. Grundläggande i FN:s deklaration om urfolkens rättigheter är rätten till självbestämmande. Rätten att få bestämma över sin politiska status och att fritt få driva sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling är viktigt just för att dessa möjligheter genom historien har fråntagits urfolk världen över. Samerna är erkända som Sveriges urfolk vilket slogs fast av en enig riksdag redan 1977. Samerna har bebott stora delar av nuvarande Sverige sedan flera tusen år och Sápmi, samernas land, sträcker sig även över delar av nuvarande Norge, Finland och Ryssland. 

Vad innebär principen om självidentifikation?

I Sverige tillämpas principen om självidentifikation för att avgöra vilka som ingår i en nationell minoritet. Enligt den svenska minoritetspolitiken betyder det att det är individen själv som bestämmer om hen vill ingå i en nationell minoritetsgrupp eller inte. Ingen annan har rätt att bestämma individens tillhörighet, varken genom att hindra någon från att ingå i en grupp som man identifierar sig med eller påtvinga någon en identitet som individen själv inte har valt. En individ kan identifiera sig med en eller flera grupper, men det är alltid upp till individen själv att avgöra sin tillhörighet.

Varför är just de här grupperna erkända som nationella minoriteter?

Enligt konventionerna som rör nationella minoriteters rättigheter är det upp till de undertecknande länderna att bestämma enligt vilka kriterier minoriteterna ska utses. I Sverige har riksdagen bestämt att man för att få status som nationell minoritet ska:
  • vara en grupp med en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen.
  • ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra.
  • ha en uttalad vilja att behålla sin identitet.
  • ha historiska eller långvariga band med Sverige


Nationella minoritetsspråk

Vilka nationella minoritetsspråk är erkända i Sverige?

Det finns fem erkända nationella minoritetsspråk i Sverige; finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Erkännandet innebär att samhället har ett särskilt ansvar för att dessa språk ska kunna fortleva, utvecklas och föras vidare till nästa generation. En enig riksdag har slagit fast att språken utgör en del av Sveriges gemensamma kulturhistoria och att det är en viktig uppgift för samhället att språken inte ska gå förlorade. 
 
De erkända minoritetsspråken har även varieteter och dessa är också erkända och ska ges möjlighet att bevaras och utvecklas. Ibland är det så stora skillnader mellan det som kallas varieteter att det kan sägas vara olika språk, t.ex. nordsamiska och sydsamiska. Vad som är skillnaden mellan ett språk, en varietet eller en dialekt är inte alltid givet utan kan bero på olika faktorer. Romani chib är t.ex. ett samlingsnamn för många olika romska varieteter som kan likna varandra men som också kan vara väldigt olika. 
 
Läs mer på Institutet för språk och folkminnens hemsida:
 

Information

Vad innebär kommunens och landstingets informationsansvar?

Kommuner och landsting har väsentlig betydelse för minoritetspolitikens genomslag eftersom verksamheterna bedrivs nära medborgarna. Det finns därför i princip alltid skäl att i någon form informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter och det allmännas ansvar. Det är upp till respektive kommun eller landsting att bedöma på vilket sätt informationen ska lämnas med utgångspunkt i att syftet med informationen är att individer som tillhör de nationella minoriteterna ska kunna ta tillvara sina rättigheter.

Vad ska kommunen och landstinget informera om?

För kommuner och landsting finns en ovillkorlig skyldighet att informera om de nationella minoriteternas rättigheter och det allmännas ansvar enligt minoritetslagen och andra föreskrifter som lagen hänvisar till. 
 
Kommuner ger i dag särskild information exempelvis på hemsidor, broschyrer och informationsmöten för den eller de minoriteter som omfattas av respektive förvaltningsområde. En större andel kommuner i förvaltningsområdena informerar även om rättigheter knutna till förskola, skola och äldreomsorg.
 
Det är viktigt att kommuner och landsting har ett genomtänkt informationsarbete för samtliga nationella minoriteter och att informationen är synlig och lättillgänglig. 
 

Vilken information ska finnas på minoritetsspråken?

För att uppmuntra språkanvändning och synliggörande av minoritetsspråken bör information inte bara ges på svenska utan även på minoritetsspråken. Det kan till exempel handla om kontaktinformation, den viktigaste samhällsinformationen och den mest efterfrågade informationen på webbplatsen. Men vilken information som ska finnas på nationella minoritetsspråk bör diskuteras i samråd med de nationella minoriteterna. 
 
 

Vilken informationsskyldighet har statliga myndigheter?

För statliga förvaltningsmyndigheter gäller informationsskyldigheten om deras verksamhet är av betydelse för de nationella minoriteterna eller minoritetsspråken. Det är främst två typer av myndigheter som har anledning att informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter och det allmännas ansvar. Den första kategorin utgörs av myndigheter som personer som tillhör de nationella minoriteterna regelbundet kan förväntas komma i kontakt med. Exempel på sådana myndigheter är Försäkringskassan, Skatteverket, Pensionsmyndigheten och länsstyrelserna.
 
Den andra kategorin utgörs av myndigheter med sektorsansvar inom områden som har betydelse för minoritetspolitiken, eller vars verksamhet annars är av betydelse för skyddet av de nationella minoriteternas rättigheter. Exempel på sådana myndigheter är Kulturrådet, Institutet för språk och folkminne, Skolverket, Diskrimineringsombudsmannen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Inspektionen för vård och omsorg, Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän. 
 

Språk och kultur

Vad betyder ”allmänna” och ”främja”?

I författningskommentaren till paragraf 4 i minoritetslagen sägs att med det allmänna avses offentlig verksamhet som utövas genom staten, kommunerna eller landstingen. Med främja avses att det allmänna genom aktiva åtgärder och handlingar ska stödja språkens och kulturens fortlevnad. 
 
I propositionen 2008/09:158, Från erkännande till egenmakt ges följande beskrivning. Ett aktivt främjande av de nationella minoritetsspråken innebär dels ett synliggörande av lagens möjligheter att nyttja minoritetsspråken, dels att personer som arbetar på myndigheter och som möter allmänheten medvetandegörs om de lagstadgade rättigheterna att använda minoritetsspråk. För att aktivt främjande ska komma till stånd bör personalen därför ha kunskap om lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. 

Ge exempel på arbete med att” främja”.

Ett aktivt främjande skulle kunna bestå av medvetet arbete på lokal nivå där man i till exempel kommunal verksamhet lyfter fram de nationella minoriteternas behov i olika sammanhang. Genom att anordna seminarier eller informationsträffar för kommunalt anställda eller för den breda allmänheten kan kunskaperna om de nationella minoriteterna öka. Majoritetsmedborgarnas ökade kunskaper kan förväntas öka förståelsen för de nationella minoriteternas behov och skapa en ökad respekt och en öppnare och mer positiv attityd till användning av minoritetsspråken. 
 
Ett led i arbetet med att främja de nationella minoritetsspråkens bevarande kan också vara att arbeta medvetet med konsekvensanalyser. I beredningen av frågor som berör de nationella minoriteterna bör eventuella konsekvenser redovisas. Ett sådant arbetssätt synliggör de nationella minoriteternas behov. Ytterligare ett sätt att synliggöra de nationella minoriteterna är offentlig flaggning. Fyra av de nationella minoriteterna har egen högtidsdag och flagga. Till detta kommer Förintelsens dag som fyller en viktig roll för både judar och romer.
 

Ge exempel på arbete med att främja barns utveckling av sin kulturella identitet och användning av det egna minoritetsspråket.

Barn som tillhör nationella minoriteter har rätt att få utveckla sin egna minoritetskulturella identitet och det egna minoritetsspråket. Detta ska beaktas särskilt när beslut fattas som kan komma att påverka barn. Det kan röra sig om placering av barn i förskola, modersmålsundervisning, tillgång till litteratur i och på de nationella språken i bibliotek eller beslut om kulturverksamhet. Det kan också handla om att barn som omhändertas av socialtjänsten familjehems placeras i en familj där barnets språk och kultur är en naturlig del. 
 
Denna bestämmelse bygger på Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention, minoritetsspråkskonventionen och FN:s barnkonvention.
 

På vilka sätt kan det allmänna synliggöra minoritetsspråken?

Synlighet kan till exempel handla om att översätta grundläggande information om myndighetens verksamhet, de mest efterfrågade blanketterna eller information som särskilt berör minoriteterna. Verka för att synliggöra språken på vägskyltar och andra skyltar på och i offentliga byggnader och lokaler, särskilt på de geografiska platser där språken har en stark förankring. Men det handlar också om att tillämpa ett minoritetsperspektiv överlag: att utbilda personal om minoriteternas ställning och rättigheter enligt minoritetslagen, att värdera meriter i minoritetsspråk högt vid nyanställningar och att ha med minoritetsperspektivet i samhällsplanering och politiska beslut.
 

Vad innebär det att skydda minoritetsspråken?

Alla statliga och kommunala myndigheter och andra offentliga organ har en skyldighet att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Att skydda de nationella minoritetsspråken innebär först och främst att en myndighet eller en kommun inte får förbjuda eller försvåra användandet av minoritetsspråken. Det är exempelvis inte tillåtet att förbjuda personal att tala sitt modersmål under raster på arbetsplatsen eller förbjuda elever att tala sitt modersmål på skolgården. Det gäller inte bara de nationella minoritetsspråken utan även andra språk.
 

Samråd och inflytande

Hur bör delaktighet och inflytande för nationella minoriteter organiseras?

Minoritetspolitiken ska genomföras tillsammans med nationella minoriteter och därför är inflytande och delaktighet ett fundament för hela politikområdet. Kommuner, landsting och övriga myndigheter bör därför anpassa inflytandeformerna efter vad som är bäst för varje situation. Det kan till exempel handla om problemformulering, remissbehandling, samarbete i en viss verksamhet, fördjupad dialog i en sakfråga, hearings och samråd genom strukturerad dialog enligt bestämmelser i minoritetslagen 5 §. Det centrala är att inflytandeformerna syftar till att åstadkomma delaktighet i beslutsprocessen så att de nationella minoriteternas förutsättningar och behov ska kunna beaktas och tillgodoses. I vissa fall behöver förvaltningsmyndigheter anpassa sina arbetsrutiner för att de bättre ska bidra till detta.

Vad menas med samråd genom strukturerad dialog enligt minoritetslagen?

Syftet med samråd genom en strukturerad dialog är att kunna beakta nationella minoriteters synpunkter och behov i myndigheternas beslutsfattande. Det innebär att förvaltningsmyndigheter bör samråda med nationella minoriteter i ett skede där det fortfarande finns möjligheter att påverka ett kommande beslut. I kravet på dialog ligger en skyldighet för förvaltningsmyndigheter att vinnlägga sig om att skapa former för samråd som gynnar ett ömsesidigt, jämbördigt och förtroendefullt meningsutbyte. Att endast informera nationella minoriteter om beslut eller åtgärder är inte tillräckligt. 
 
I kravet på struktur ligger att förvaltningsmyndigheter är skyldiga att ha en planering för samråden. Så att samråden blir effektiva och meningsfulla. Det behöver vara tydligt vad syftet med samrådet är och vad som förväntas av deltagarna. Att hitta rätt målgrupp för samrådet är också viktigt, ibland behöver inbjudningarna gå ut brett, ibland mer riktat beroende på samrådets syfte. Samrådsgruppen ska vara så representativ som möjligt med avseende på t ex ålder, könstillhörighet och språkvarietet. Deltagarna behöver delges underlag i god tid för att kunna delta på jämlika villkor och tider och platser för samråden kan behöva anpassas. Samråd bör ske med den som är ansvarig för ärendet och det bör i förväg vara klarlagt vilket organ som ska hantera frågan. Det bör också finnas rutiner för hur deltagarna i samrådet får information om den process som följer på samrådet och hur fattade beslut följs upp. 
 
 

Finns det några detaljregleringar av hur samråd ska organiseras enligt minoritetslagen?

Nej. Skälet till att det inte finns några detaljregleringar av samråd är att förutsättningarna för kommuner, landsting och statliga myndigheter att anordna samråd och andra former för delaktighet varierar beroende av deras storlek, organisering mm. Även möjligheterna att hitta samrådsparter varierar i olika utsträckning i olika delar av landet. Därför finns det behov för kommuner och andra myndigheter att kunna anpassa formerna för samråd och inflytande till lokala och andra förutsättningar. En detaljreglering skulle också utgöra en inskränkning av den kommunala självstyrelsen. Det är dock av stor vikt att samråden genomförs systematiskt av förvaltningsmyndigheterna.

Hur ska barn och ungas möjligheter till inflytande främjas?

För att kunna nå barn och unga och ge dem möjlighet till inflytande i minoritetsfrågorna behöver förvaltningsmyndigheterna ta hänsyn till att barn och unga i mindre utsträckning än tidigare är organiserade genom föreningar och överväga nya former för samråd. Detta kan bland annat ske genom att de unga söks upp i sin egen miljö, t ex i skolan, via modersmålsundervisningen, på sociala medier, fritidsgårdar och intresseföreningar. 
 

Vilka områden bör kommuner och landstings mål och riktlinjer för det minoritetspolitiska arbetet omfatta?

Skyldigheten att ta fram mål och riktlinjer för det minoritetspolitiska arbetet innebär att alla kommuner och landsting aktivt ska ta ställning till hur arbetet ska bedrivas och att det ska framgå av någon form av styrdokument.
 
Med minoritetspolitiskt arbete menas de skyldigheter och föreskrifter som minoritetslagen hänvisar till. Exempel på områden där riktlinjer kan antas är kultur, förskola, skola samt vård- och omsorg. Det kan även omfatta informationsskyldigheten i 3 §, skyldighet att främja språk och kultur i 4 § samt skyldigheten att samråda och ge möjlighet till inflytande 5 §. 
 
Kommuner och landsting som ingår i förvaltningsområden kan även anta mål och riktlinjer i förhållande till de särskilda skyldigheter som gäller där. 
 

Hur bör kommuner och landstings mål och riktlinjer utformas?

Kommuner och landsting bör i första hand sträva efter att integrera mål och riktlinjer i andra styrdokument om mänskliga rättigheter och demokratifrågor. Därigenom kan förståelsen öka för nationella minoriteters rättigheter som en del av de mänskliga rättigheterna. 
Ett annat sätt kan vara att integrera dem i kommunens och landstingets ordinarie styrdokument, exempelvis i verksamhetsplaner eller strategiska planer. Det finns dock inget som hindrar att separata handlingsplaner och styrdokument upprättas för det minoritetspolitiska arbetet. 
 
Det centrala är att kommuner och landsting förhåller sig strategiskt och systematiskt till sitt ansvar för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken och att arbetet sker i samråd med de nationella minoriteterna. Ansvaret för själva utformningen avgörs av kommuner och landsting utifrån de lokala förhållandena. 

Hur kommer Länsstyrelsen och Sametinget att följa upp arbetet med mål och riktlinjer?

Uppgifter om kommuner och landstings antagna mål och riktlinjer ska enligt minoritetslagens 5b §, på begäran, lämnas till uppföljningsmyndigheterna.
Länsstyrelsen och Sametinget kommer att återkomma med information om hur uppföljningsmyndigheterna avser att följa upp kommuner och landstings mål och riktlinjer för det minoritetspolitiska arbetet. 
 

Förvaltningsområden

Vad är ett förvaltningsområde?

Sveriges riksdag har beslutat att de nationella minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska ska omfattas av s.k. förvaltningsområden. Inom dessa geografiska områden har de tre minoritetsspråken ett förstärkt skydd. Det förstärkta skyddet inom respektive förvaltningsområde innebär:
  • att enskilda har rätt att använda språken vid myndighetskontakter
  • att vårdnadshavare har rätt till förskola för sina barn på språken
  • att äldre har rätt till service och omvårdnad inom ramen för äldreomsorgen på språken samt rätt att upprätthålla sin kulturella identitet
 
Kommuner och landsting/regioner som ingår i de tre minoritetsspråkiga förvaltningsområdena blir berättigade till riktade statsbidrag. Bidraget ska användas till merkostnader som uppkommer med anledning av enskildas rättigheter enligt minoritetslagen och till åtgärder för att stödja användningen av finska, meänkieli och samiska (8 § minoritetsförordningen).
 

Kan en kommun ansöka om att få ingå i förvaltningsområde?

Ja, en kommun kan ansöka hos regeringen om att få ingå i förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska (7 § minoritetslagen). Ansökan ska vara regeringskansliet tillhanda senast den 1 mars och om inträde beviljas ingår kommunen i förvaltningsområdet från och med året därpå.


 
Ansökan skickas till:

Regeringskansliet, Kulturdepartementet 

Enheten för diskrimineringsfrågor

103 33 Stockholm
 

Vad ska en ansökan om anslutning till förvaltningsområde innehålla?

Kommunen behöver inget speciellt formulär för att ansöka. Det räcker med ett enkelt brev med bilagor. Ansökan utformas utifrån innehållet i 4 § minoritetsförordningen:

Vid prövningen av om en kommun efter ansökan ska få ingå i ett förvaltningsområde, ska hänsyn tas till om det finns ett uttalat intresse från berörda minoriteter för att kommunen ska ingå i förvaltningsområdet. Det är kommunen som ska visa att ett sådant intresse finns hos den berörda minoriteten i kommunen.
 
I ansökan bör det framgå:

  • på vilket sätt kommunen inhämtat minoritetens intresse och hur ansökan initierats.
  • 
politisk förankring (beslut ska vara fattat i kommunfullmäktige/kommunstyrelse och förankrat med respektive minoritet i kommunen).

  • en redovisning för vilka olika kostnader kommunen avser att använda statsbidraget till om ansökan bifalls, gärna med viss långsiktighet, och ju utförligare desto bättre.

Kan en kommun ansöka om utträde ur förvaltningsområde?

Ja, en kommun som anslutits till ett förvaltningsområde utifrån 7 § i minoritetslagen efter beslut av regeringen kan ansöka om utträde. Regeringen får dock besluta om utträde endast om det finns synnerliga skäl.
 
Det finns däremot ingen särskild bestämmelse för utträde för kommuner som omnämns i 6 § minoritetslagen. I och med att dessa kommuner anges direkt i minoritetslagen är det endast riksdagen som förfogar över frågan om dessa kommuner ska ingå i ett förvaltningsområde eller inte. Det som kan vara aktuellt i detta fall är en hemställan om att regeringen ska lämna en proposition till riksdagen om att en kommun inte längre ska anges i minoritetslagen.
 
Kontakta regeringskansliet för mer information om anslutning till och utträde ur förvaltningsområde.
 

Myndighetskontakt på minoritetsspråken

Vilka myndigheter har enskilda rätt att kontakta på finska, meänkieli och samiska?

Enskilda har rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska i kontakter med förvaltningsmyndigheter som har ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis sammanfaller med ett förvaltningsområde. Myndigheten kan t.ex. ha verksamhet förlagd till ett förvaltningsområde genom ett huvud­kontor, lokalkontor eller annan fast representation. Även myndigheter som saknar kontor eller motsvarande inom förvalt­ningsområdet kan ha verksamhet som helt eller delvis sammanfaller med ett förvaltningsområde. Förvaltningsmyndigheter med hela landet som verksamhetsområde har naturligtvis ett geografiskt verk­samhetsområde som delvis sammanfaller med alla tre förvaltningsområden.

Gäller rätten att använda finska, meänkieli och samiska både muntlig och skriftlig kontakt?

Ja, rätten att använda finska, meänkieli respektive samiska avser såväl muntliga och skriftliga kontakter i enskilda ärenden. En myndighet kan ha muntlig handläggning i ärenden. Rätten att använda minoritetsspråken omfattar även sådan handläggning av ett ärende. Den enskilde har även rätt att inge handlingar på dessa språk till myndigheten. Om innehållet är av betydelse för ärendet bör handlingen översättas till svenska (jfr 8 § förvaltningslagen).

Finns det krav att ärendet ska avse myndighetsutövning i förhållande till enskild?

Nej. Den enskilde ska dock vara part eller ställ­företrädare för part i ärendet och ärendet ska ha anknytning till det geografiska område som förvaltningsområdet omfattar. Det innefattar däremot inte någon rätt att använda minoritetsspråket för enskild som varken är part eller ställföreträ­dare för part men som ändå har kontakter med en förvaltningsmyndighet i ett ärende. Rätten att använda finska, meänkieli och samiska omfattar bara ärenden som har anknytning till förvaltningsområdet genom t.ex. att den enskilde är bosatt inom området, att ärendet rör en verksamhet som bedrivs inom området eller en fastighet som är belägen inom området.

Är det bara svenska medborgare som har rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska i kontakter med förvaltningsmyndigheter?

Nej, rätten att använda minoritetsspråken i kontakter med förvaltningsmyndigheter gäller oavsett om den enskilde är svensk eller utländsk medborgare. Rätten är inte heller beroende av var den enskilde är bosatt. Ärendet ska dock ha anknytning till det geografiska område som förvaltningsområdet omfattar.

Vad innebär begreppet enskild?

Rätten att använda finska, meänkieli eller samiska gäller enskilda. Med detta begrepp avses inte bara fysiska personer utan även t.ex. aktiebolag, föreningar och andra organisationer, men däremot inte myndigheter eller andra offentligrättsliga organ. Vidare har en ställ­företrädare för en enskild part samma rätt enligt lagen att använda finska, meänkieli eller samiska som den enskilde själv. Däremot har inte ombud motsvarande rätt.

Har förvaltningsmyndigheter skyldighet att svara enskilda på finska, meänkieli respektive samiska?

Enskilda som använder finska, meänkieli eller samiska i ett ärende har även rätt till ett muntligt svar på språket. Detta innebär att förvaltningsmyndigheten ska använda minoritetsspråket vid myndighetens muntliga kontakter med den enskilde. Dessutom har enskilda parter och ställföreträdare en rätt att få beslut och beslutsmotivering i ärendet översatt till sitt språk, under förutsättning att de saknar juridiskt biträde. Med beslut och beslutsmotivering menas här både beslut under ärendets handläggning och myndighetens avgörande samt den motivering som myndigheten anfört för sitt ställningstagande (däremot inte eventuell redogörelse för bakgrunden till ärendet). Översättningen behöver inte tillhandahållas samtidigt som beslutet på svenska; det får accepteras att den dröjer några dagar efter det att beslutet meddelats. Någon skyldighet att på begäran av den enskilde muntligen översätta skriftliga meddelanden och beslut riktade till den enskilde finns däremot inte.

Vad innebär det konkret att förvaltningsmyndigheter ska sträva efter att bemöta enskilda på finska, meänkieli respektive samiska?

Exempel på sådan verksamhet är rådgivning och information till allmänheten, erbjudande om vård eller undervisning. Blanketter och informationsblad avsedda för allmänheten ska också kunna översättas till finska, meänkieli och samiska eller till tvåspråkiga versioner, när behov av detta finns. I denna verksamhet har inte myndigheten någon absolut skyldighet att svara på minoritetsspråket men ska ändå sträva efter att bemöta enskilda på minoritetsspråket. Myndigheterna bör organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att det finns beredskap och rutiner för att bemöta önskemål från enskilda att använda minoritetsspråken. Det kan t.ex. innebära kartläggning och angivande av särskild språkkompetens i interna telefonkataloger och på intranät och hemsidor. Om minoritetsspråkstalande personal inte finns på myndigheten bör rutiner utarbetas som innebär att tolk kan ordnas med relativt kort varsel. I myndighetens lokaler, hemsidor och annat informationsmaterial bör det framgå att service lämnas på minoritetsspråk. Om den minoritetsspråkiga servicen begränsas till vissa tider och vissa platser bör sådant tydligt anges både på svenska och på minoritetsspråket.

Finns det någon rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska utanför förvaltningsområdena i ärenden utan anknytning till förvalt­ningsområdet för språket?

Ja, men en förutsättning att få använda finska, meänkieli respektive samiska utanför förvaltningsområdena är att myndigheten har tillgång till personal som är behörig att ta hand om den enskildes angelägenhet och som behärskar språket i fråga. Det räcker inte att det inom myndigheten finns språkkunniga personer om de inte är kompetenta att sköta det aktuella ärendet; den som har ett ärende hos polisen kan t.ex. inte begära att få tala sitt språk därför att det finns en receptionist som behärskar detta. Det krävs inte att språkkunnig personal finns anställd vid samma myndighet, bara att sådan personal utan svårighet kan anlitas för begärd service t.ex. när den finns hos annan kommunal myndighet än den aktuella.

Finns det några förvaltningsmyndigheter som enskilda alltid har rätt att kontakta på finska, meänkieli respektive samiska?

Ja, enskilda har alltid rätt att använda finska, meänkieli och samiska vid skriftliga kontakter med Riksdagens ombudsmän och Diskrimineringsombudsmannen. Detsamma gäller vid enskildas skriftliga kontakter med Justitiekanslern, Försäkringskassan, Skatteverket och Arbetsförmedlingen i ärenden i vilka den enskilde är part eller ställföreträdare för part. Enskilda har däremot ingen rätt att få svar på samma språk och det finns inte heller någon rätt att använda minoritetsspråket vid muntliga kontakter med dessa myndigheter.
 
I skriftliga kontakter med förvaltningsmyndigheterna ovan behöver alltså enskilda varken tillhöra något förvaltningsområde eller ha ett ärende med anknytning till förvaltningsområden för att åberopa rätten att skriva på finska, meänkieli eller samiska. I den skriftliga kontakten med Riksdagens ombudsmän och Diskrimineringsombudsman behöver den enskilde inte heller vara part eller ställföreträdande part.
 
När det gäller muntliga kontakter är det en förutsättning att det finns språkkunnig personal, och sådan rätt kan därför förekomma enligt 9 § minoritetslagen. 

Har jag rätt att få mitt examensbevis översatt från finska till svenska?

(forts. fråga) Jag är finsk medborgare och studerar på Uppsala universitet på grundlärarprogrammet. Jag har sedan tidigare finsk högskoleexamen som ämneslärare och har därmed pluggat delvis samma kursinnehåll som nuvarande utbildning. För att få några kurser tillgodoräknade skickar jag in min ansökan till Uppsala universitet, men får svaret att examensbeviset inte kan godkännas på grund av att det är på finska. Universitetet informerar också att de inte har några medarbetare som kan finska. 

Svar: Universitet och högskolor är förvaltningsmyndigheter. Uppsala kommun ingår enligt 6 § minoritetslagen i förvaltningsområdet för finska. Uppsala universitet är därmed en förvaltningsmyndighet vars geografiska verksamhetsområde helt eller delvis sammanfaller med förvaltningsområdet enligt 8 § minoritetslagen.

Ansökan om att få finska kurser tillgodoräknade av det svenska universitetet utgör ett ärende och ärendet har anknytning till förvaltningsområdet eftersom det gäller en utbildning som personen går vid Uppsala universitet. Hen har därmed rätt enligt 8 § minoritetslagen att lämna in sina handlingar på finska och universitetet är skyldig att översätta dem. Att universitetet saknar finskspråkig personal påverkar inte den rätten.

Personal

Det råder stor brist på personal med språk- ock kulturkompetens i de nationella minoritetsspråken. Hur kan kommunen arbeta med kompetensutveckling och rekrytering?

Förvaltningsmyndigheter ska – oavsett om de tillhör något förvaltningsområde – verka för att det finns tillgång till personal som behärskar finska, meänkieli och de samiska språken, där detta behövs i enskildas kontakter med myndigheten. Att verka för innebär i detta sammanhang att förvaltningsmyndigheten aktivt ska beakta behovet av personal som behärskar dessa språk och vid behov söka aktivt efter sådan personal.
 
I regeringens skrivelse 2017/18:282, Nystart för en stärkt minoritetspolitik, sägs att de nationella minoriteterna har rättigheter inom sektorer där det ofta råder brist på personal i allmänhet och än mer på personal med språk- och kulturkompetens. Vidare görs bedömningen att ett långsiktigt och strategiskt arbete med kompetensförsörjning är nödvändigt för att komma tillrätta med bristen på utbildad personal. Regeringen betonar möjligheterna för kommuner och landsting att bland annat genomföra kompetenshöjande insatser och uppdragsutbildningar. Sådana insatser kan genomföras i en enskild kommun eller ett enskilt landsting alternativt i samverkan mellan flera kommuner och landsting.
 
I delbetänkandet Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik (SOU) 2017:60) görs bedömningen att genom samverkan med andra kommuner, inventering av kunskaper hos personalen och språkutbildningar och språkstöd till sina anställda kan kommuner stärka sin kompetens. Att kunna ett minoritetsspråk bör på samma sätt som andra specialkunskaper vara meriterande vid såväl anställning som lönesättning.
 
Sammanfattningsvis:
  • Kartlägg språkkunskaperna bland personalen
  • Erbjud personalen fortbildning i minoritetsspråk och kultur
  • Organisera så att personal som har språkkunskaper arbetar i verksamheter där det finns behov av språkkompetensen.
  • Samverka mellan kommuner och landsting
  • Ha ett långsiktig och strategiskt arbete med kompetensförsörjningen. 
 
Läs vidare:

Kan service på de nationella minoritetsspråken erbjudas på särskild tid och plats?

Förvaltningsmyndigheter får bestämma särskilda tider och särskild plats för att ta emot besök av enskilda som talar finska, meänkieli respektive de samiska språken, samt ha särskilda telefontider. Information om denna möjlighet ska vara väl synlig hos förvaltningsmyndigheten.

Domstolar

Hos vilka domstolar finns rätten att använda minoritetsspråk?

Utifrån minoritetslagen har den som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ärende hos förvaltningsrätt, tingsrätt, mark- och miljödomstol eller sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis sammanfaller med kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå rätt att använda finska eller meänkieli under målets eller ärendets handläggning, om målet eller ärendet har anknytning till någon av dessa kommuner. Detsamma gäller samiska hos en sådan domstol med en domkrets som helt eller delvis sammanfaller med kommunerna Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk eller Kiruna, om målet eller ärendet har anknytning till någon av dessa kommuner.
 
Rätten att använda finska, meänkieli respektive samiska omfattar också de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende som avses ovan överklagas.
 
Kontakta Domstolsverket för mer information om rätten att använda finska, meänkieli respektive samiska hos domstolar.

Förskola

Kommunen ingår i dagsläget i förvaltningsområdet för finska språket. Blir kommunen från den 1 januari 2019 skyldig att även erbjuda förskoleverksamhet på meänkieli och samiska?

Den reviderade 17 § i minoritetslagen upplyser om att bestämmelser om rätt till förskola och viss annan pedagogisk verksamhet på finska, meänkieli eller samiska finns i skollagen (2010:800) 8 kap. 12 a § och 25 kap. 5 a §. Rätten till förskola och viss annan pedagogisk verksamhet gäller i förvaltningsområden. Detta innebär att en kommun som t.ex. ingår i förvaltningsområdet för finska språket har skyldighet att erbjuda förskola på finska. Om kommunen inte ingår i förvaltningsområdena för meänkieli och samiska så finns inte samma skyldigheter för dessa båda minoritetsspråk. 
 
Däremot framgår det av skollagen och läroplanen för förskolan att barn med annat modersmål ska ges möjlighet att utveckla sin kulturella identitet och sitt modersmål. Från den 1 juli 2019 träder revideringar i läroplanen i kraft och då ska förskolan ge varje barn förutsättningar att utveckla både det svenska språket och det egna nationella minoritetsspråket, om barnet tillhör en nationell minoritet.
 
Kontakta Skolverket för mer information om rätten till förskola på nationella minoritetsspråk.

Vad innebär det att erbjuda förskoleverksamhet till en väsentlig del?

Ändringarna i skollagens 8 kap. 12 a § som träder i kraft den 1 januari 2019 består i att begreppet delar byts ut mot en väsentlig del. Det innebär att kommuner i förvaltningsområden ska, om så begärs, tillhandahålla som lägst en väsentlig del av verksamheten på finska, meänkieli respektive samiska. Ändringen motsvarar Sveriges åtaganden enligt artikel 8 i språkstadgan och återspeglar en högre ambitionsnivå än tidigare formulering. 
 
Vad som är en väsentlig del av verksamheten utvecklas inte i språkstadgan. Det övergripande syftet med stadgan är dock att skydda och främja minoritetsspråken och utgångspunkten är därför att omfattningen av utbildningen på minoritetsspråken bör vara sådan att den bidrar till att minoritetsspråken bevaras, utvecklas och förs vidare till nya generationer. Detta betyder att den huvudsakliga delen av utbildningen ska bedrivas på det aktuella minoritetsspråket.
 
Kontakta Skolverket för mer information om förskoleverksamhet till väsentlig del.
 

Finns det någon myndighet som utövar tillsyn över förskolan?

Statens skolinspektion har tillsynsansvar för förskola och annan pedagogisk verksamhet, skola, vuxenutbildning och fritidshem.

Skola/Undervisning

Hur vi än försöker anställa modersmålslärare för tex finska så är det brist på dem.

I utredningen Nationella minoritetsspråk i skolan (SOU 2017:91) görs bedömningen att bristen på lärare i nationella minoritetsspråk är omfattande och beräknas inte kunna lösas inom nära framtid. Fjärrundervisning lyfts som en positiv möjlighet vid brist på lärare även om vikten av mötet mellan lärare och elev betonas.
 
Kontakta Skolverket för mer information om fjärrundervisning. 

Äldreomsorg

Vad innebär det att erbjuda äldreomsorg till ”väsentlig del” på minoritetsspråket?

I författningskommentaren till 18 § i minoritetslagen sägs att vad som utgör en väsentlig del av verksamheten måste avgöras utifrån en helhetsbedömning. Bedömningen kan behöva göras på olika sätt beroende på omsorgens form och omfattning. Antalet timmar som personal som behärskar språket finns tillgänglig måste ges stor betydelse. Andra omständigheter av betydelse är nivån på personalens språkkunskaper samt strukturen på och förutsägbarheten av språkets närvaro i de äldres vardag. De äldre bör åtminstone ha möjlighet att tala med personal på sitt språk flera gånger per vecka och personalens språkkunskaper bör vara sådana att de möjliggör ett meningsfullt samtal med den äldre. Det bör också vara tydligt och förutsägbart för den äldre i vilka sammanhang och vid vilka tillfällen det finns möjlighet att använda minoritetsspråket. Även andra faktorer, som den sammansatta språkmiljön i omsorgen eller behovet av kontinuitet och trygghet kan påverka bedömningen. Endast en symbolisk närvaro av språket i verksamheten kan inte anses tillräckligt.

Skall exempelvis en kommun i förvaltningsområdet för samiska även erbjuda äldreomsorg på de övriga fyra nationella minoritetsspråk dvs. på finska, jiddisch, meänkieli eller romani chib?

Ja, om kommunen har tillgång till personal som har kunskaper i det språk som äldreomsorgen begärs på. Rätten omfattar såväl kommuner som inte ingår i något förvaltningsområde som kommuner som ingår i ett eller flera förvaltningsområden för ett visst språk.

Hur långt ska man gå för att försöka lösa rekrytering av språkkunnig personal?

Kommunen ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, jiddisch, meänkieli, romani chib eller de samiska språken där detta behövs i omvårdnaden av äldre människor. Av bestämmelsen i 5 kap. 6 § tredje stycket i socialtjänstlagen följer inte en skyldighet att omedelbart skaffa språkkunnig personal. Men vid rekrytering bör dock kunskaper i minoritetsspråk vara en merit. Under tiden rekrytering pågår kan exempelvis resurspersoner, språkstödjare anlitas i kontakten med äldre.

Hur kan äldreomsorgen arbeta för att äldres kulturella identitet ska upprätthållas?

Detta kan ske på många olika sätt som behöver anpassas efter den äldres förutsättningar och lokala förhållanden. Det kan exempelvis handla om att kommunen i omsorgen tillhandahåller traditionell musik och mat, kulturella inslag, särskilda inredningsdetaljer eller samarbeten med aktörer från de nationella minoriteternas civila samhälle. Det är även lämpligt att den personal som tjänstgör i verksamheten har särskild kulturkompetens.

När och hur ska information om äldres rätt till omsorg på minoritetsspråk lämnas?

Kommunen ska informera den som ansöker om bistånd inom ramen för äldreomsorgen som anges i 18 och 18 a § minoritetslagen, om möjligheterna till äldreomsorg på minoritetsspråk. Det är viktigt att informationen lämnas i samband med ansökan. Därigenom tydliggörs vilka konkreta rättigheter den äldre har ifråga om äldreomsorgen. Den närmare utformningen av informationen och sättet den lämnas på får avgöras av respektive kommun. För kommuner som inte ingår i ett eller flera förvaltningsområden gäller informationsskyldigheten endast om de kan erbjuda äldreomsorg på minoritetsspråket, dvs. endast om kommunen har tillgång till personal som är kunnig i språket. Informationen bör lämnas på nationella minoritetsspråk.

Finns det någon myndighet som utövar tillsyn över äldreomsorgen?

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ansvarar för tillsyn över socialtjänsten (bland annat äldreomsorgen) och hälso- och sjukvården.

Statsbidrag

Till vilka förvaltningsmyndigheter lämnas statsbidrag?

Statsbidraget lämnas till kommuner och landsting/regioner som ingår i förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska (5–7 §§ minoritetsförordningen).

Behöver kommuner och landsting/regioner ansöka om statsbidrag?

Nej, kommuner och landsting/regioner behöver inte ansöka om statsbidrag. Utbetalning av bidrag sker per automatik när en kommun och landsting/region anslutits till förvaltningsområden. Länsstyrelsen Stockholm är utbetalande myndighet till förvaltningsområdena för finska och meänkieli och Sametinget till förvaltningsområdet för samiska.

Vad får statsbidraget användas till?

Statsbidraget är avsett att användas till de merkostnader som uppkommer i kommuner och landsting/regioner med anledning av de rättigheter som enskilda har enligt minoritetslagen, och till åtgärder för att stödja användningen av finska, meänkieli och samiska. Kommuner som får statsbidrag är också skyldiga att tillsammans med de nationella minoriteterna kartlägga de behov som finns i kommunen av åtgärder till stöd för användningen av finska, meänkieli respektive samiska (se 8 § minoritetsförordningen).

Finns det några riktlinjer för vad statsbidraget får användas till?

Nej, det finns inga bestämmelser om vad bidraget får användas till. Det är upp till varje kommun och landsting/region att besluta om en kostnad utgör en merkostnad enligt 8 § i minoritetsförordningen eller inte. Uppföljningsmyndigheterna (Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget) har enligt förordningen ingen rätt att meddela ytterligare bestämmelser vad gäller användningen av bidraget.
 
Det är av vikt att insatsen/aktiviteten ingår i en långsiktig plan för minoritetsarbetet och att samråd genomförs med berörd nationell minoritet.
 

Hur beräknas statsbidragets storlek?

Statsbidrag till en kommun beräknas med utgångspunkt i dels ett grundbelopp om 660 000 kronor och dels antalet invånare i kommunen den 31 mars året innan bidraget betalas ut.
 
En kommun med:

  • mindre än 50 000 invånare får 1 grundbelopp

  • upp till 80 000 invånare får 1,5 grundbelopp

  • upp till 100 000 invånare får 2 grundbelopp

  • upp till 400 000 invånare får 3 grundbelopp

  • 400 000 invånare eller mer får 4 grundbelopp
 
En kommun som ingår i två eller tre förvaltningsområden får utöver grundbeloppen ett särskilt bidrag om 500 000 kronor.
 
Statsbidraget till ett landsting/region är 250 000 kronor.
 

Får kommunen eller landstinget/regionen behålla eventuellt överskott av statsbidrag vid årsskiftet för användning nästkommande år?

Nej, statsbidraget sätts ned för kommande år med motsvarande belopp som är oförbrukat vid årsskiftet. Kommuner och landsting/regioner kan dock ansöka om att få överföra överskottet till nästkommande år. Ansökan görs till bidragsutbetalande myndigheten d.v.s. Länsstyrelsen Stockholm eller Sametinget. I ansökan ska kommunen eller landstinget/regionen visa att medlen, helt eller delvis, ska användas för sådana särskilda merkostnader eller åtgärder för att stödja användningen av finska, meänkieli och samiska som inte kommer att täckas av närmast följande års statsbidrag (10a§ minoritetsförordningen).
 
Ansökan om överföring av statsbidrag gäller för aktiviteter som inte kommer att täckas av nästkommande års bidrag. Utgångspunkten är att statsbidraget ska användas för innevarande år och möjligheten att överföra statsbidrag till kommande år sker i undantagsfall.


Ska statsbidraget redovisas?

Kommuner och landsting/regioner är skyldiga att lämna en ekonomisk redovisning av utbetalt statsbidrag samt vad medlen använts till (12 § minoritetsförordningen). Redovisning sker utifrån Länsstyrelsen Stockholm och Sametingets framtagna redovisningsmall. Redovisningen lämnas till den myndighet som betalat ut bidraget och senast den 15 februari året efter bidragsåret.

Kan riksorganisationer som företräder nationella minoriteter ansöka om statsbidrag?

Ja, riksorganisationer som företräder judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar kan ansöka om statsbidrag enligt förordning (2005:765) om statsbidrag för nationella minoriteter. Ansökan görs skriftligt på en blankett som Länsstyrelsen Stockholm tillhandahåller och den ska ha inkommit till myndigheten senast den 1 oktober året före bidragsåret.
 

Kartläggning

Är kommuner skyldiga att kartlägga behoven som finns i kommunen?

Ja, kommuner är skyldiga att tillsammans med de nationella minoriteterna kartlägga behoven av åtgärder till stöd för användningen av finska, meänkieli respektive samiska (8 § i minoritetsförordningen). 
 
Kommuner är också skyldiga att redovisa hur kartläggningsarbetet har genomförts. Redovisning ska lämnas till den myndighet som har betalat ut statsbidrag och lämnas senast den 15 februari året efter bidragsåret.
 

Uppföljning

Hur följs minoritetslagen upp?

Utifrån 20 § i minoritetslagen ska Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget följa upp hur förvaltningsmyndigheter tillämpar minoritetslagen i sina verksamheter. Länsstyrelsen och Sametinget redovisar detta årligen till regeringen. 
 
På minoritet.se hittar du den senaste rapport om tillämpningen av lagen 2017.
 
Länsstyrelsen och Sametingets uppföljningsansvar innebär ingen inskränkning i det tillsynsansvar som åligger Statens skolinspektion och Inspektionen för vård och omsorg.
 
Uppföljningsmyndigheterna arbetar även utifrån regleringsbrev med samordning, kunskapshöjande insatser samt informations- och utbildningsinsatser.
 

Definitioner

Vad är definitionen av en förvaltningsmyndighet?

Med förvaltningsmyndigheter avses som huvudregel de myndigheter vars uppgift är, något förenklat, att sköta offentliga förvaltningsuppgifter. De verkställer den styrande maktens beslut. Det finns statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. Som förvaltningsmyndigheter räknas inte domstolarna, regeringen, riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna (landstings- och kommunfullmäktige).

Läs mer i proposition 2016/17:180 s. 25 f och Strömberg/Lundell, Allmän förvaltningsrätt, 26:e upplagan, Liber 2014, s. 13 ff

Vad är definitionen av det allmänna?

Som begrepp för stat och kommun förekommer ”det allmänna” i t.ex. regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen. När man talar om det allmännas verksamhet avses all offentlig verksamhet som utövas genom staten, primärkommunerna och landstingen. De statliga och kommunala organen utgörs av beslutande politiska församlingar, dvs. riksdagen, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige och av myndigheter, dvs. regering, domstolar och förvaltningsmyndigheter. Det är genom dessa organ som en stor del av det som skulle kunna kallas samhällsbärande verksamhet sker.

Så med det allmänna avses alltså all offentlig verksamhet. Till skillnad från begreppet förvaltningsmyndighet där domstolar, regering, riksdag och andra beslutande församlingar är undantagna. Så regeln i 8 § språklagen har ett vidare tillämpningsområde än t.ex. 8 § minoritetslagen.

Läs mer i prop. 2008/09:153, sid 19

Vad innebär begreppet enskild?

Rätten att använda finska, meänkieli eller samiska vid kontakter med förvaltningsmyndigheter gäller enskilda. Med detta begrepp avses inte bara fysiska personer utan även t.ex. aktiebolag, föreningar och andra organisationer, men däremot inte myndigheter eller andra offentligrättsliga organ. Vidare har en ställ­företrädare för en enskild part samma rätt enligt lagen att använda finska, meänkieli eller samiska som den enskilde själv. Däremot har inte ombud motsvarande rätt. 

Vad innebär begreppen part och ställföreträdare för part?

Det finns inte några definitioner av begreppen som är speciella för minoritetslagen. Det blir således fråga om allmänna definitioner.

Med part avses oftast sökande eller klagande i ett ärende, det vill säga någon som ansöker om exempelvis en förmån eller ett tillstånd respektive den som överklagar ett beslut. För att man ska vara part krävs också att man är saklegitimerad, det vill säga att beslutet i ärendet påverkar personens offentligrättsliga ställning eller rör ett intresse som på något sätt erkänts av rättsordningen.

Ställföreträdare för part är någon som på laglig grund har rätt att företräda parten. När det gäller juridiska personer kan en ställföreträdare till exempel vara en verkställande direktör eller en annan anställd. När det gäller fysiska personer kan en ställföreträdare vara exempelvis en målsman eller en god man.

Läs mer i Hellners/Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, tredje upplagan, Norstedts 2010, s. 34 ff och 147

Vad innebär begreppet ärende?

När det gäller myndigheters verksamhet skiljer man på ärendehandläggning och annan förvaltningsverksamhet, faktiskt handlande. En principiell skillnad är att handläggning av ett ärende i regel avslutas med någon form av beslut medan faktiskt handlande innebär att myndigheten vidtar en viss faktisk åtgärd. Ett ärende kan exempelvis gälla ersättning från försäkringskassan, betalning av skatt eller bygglov. Faktiskt handlande kan vara att någon kör buss eller hämtar sopor. I vissa fall är gränsen mellan vad som är ärendehandläggning och faktiskt handlande mer otydlig.

Läs mer i proposition 2016/17:180 s. 23 ff

Vilken betydelse har lagstiftningens karaktär?

Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk är till övervägande del en ramlag där intentioner och målsättningar slås fast i förhållande till det allmänna. Som en följd finns ingen möjlighet till överklagande eller sanktioner i förhållande till de rättigheter som regleras i lagen. I stället har uppföljning av lagens tillämpning valts som metod för att säkerställa att intentionen med lagstiftningen uppfylls.
Hjälpte informationen på den här sidan dig?
Tack för ditt svar! Du kan inte få svar genom den här funktionen men du kan hjälpa oss att förbättra minoritet.se
Sidan uppdaterad 2018-12-11

Om minoritet.se

Minoritet.se sprider kunskap om urfolket samerna och Sveriges nationella minoriteter, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Sametinget ansvarar för minoritet.se och i arbetet med webbplatsen involveras samerna och de nationella minoriteterna.

Genom aktuella reportage om och med samerna och de nationella minoriteterna lär du dig mer om deras kultur, språk och vardag.

 

Här hittar du också information om Sveriges minoritetsåtaganden , aktuell lagstiftning och myndighetsinformation från Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Webbplatsen ska underlätta arbetet inom förvaltningsområdena genom att samla material som rör samerna och de nationella minoriteterna på ett ställe. Information om cookies på webbplatsen.

Webbredaktör och ansvarig utgivare Malin Andersson Junkka | malin.junkka@sametinget.se | 070-640 60 06

På minoritet.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?