Artiklar

"2018 kan det möjligtvis vara inne att vara finne”

Den undertecknade började reflektera över sitt sverigefinska förflutna för tio år sedan. Det dök omedelbart upp några frågor som krävde svar.

Hur kommer det sig att sverigefinskheten har blivit så osynlig? Hur ser min generation, som har vuxit upp med finska rötter i Sverige, på sin identitet? Kan jag, som har bott i Finland ända sedan 13-åring, kunna känna mig, och även kalla mig sverigefinsk? En del av dessa frågor besvaras i Mika Ronkainens dokumentärfilm Ingen riktig finne, där jag åker bil med min far till Göteborg, staden där jag växte upp på 70-talet. Senare har jag skrivit en doktorsavhandling om andra generationens sverigefinnar, som nu är inlämnad för förhandsgranskning.

Vi talar fortfarande om Nordens största minoritet. Över 700 000 människor har finska rötter i Sverige. Även här på den finska sidan av bottenpölen finns det flera hundra tusen finnar, som har vuxit upp eller bott en längre tid i Sverige.

När Finland blev en del av Ryssland i 1809, skulle man kunna påstå att en tankebana i Sverige uppstod, som man fortfarande kan få en känning av: det är bäst att man inte tänker på Finland alls. Under krigsåren dök Finlands öde och krigsbarnen återigen upp i svenska medvetenheten, för att försvinna ur vardagen ända till 60-talet, då den massiva flyttvågen till Sveriges industriorter tömde stora delar av finska landsbygden. Medelåldern var 23 år, de flesta hade ingen utbildning förutom folkskolan och inga kunskaper i svenska språket. I början av 70-talet tillhörde över 80 procent av de finska invandrarna arbetarklassen, som ansvarade för de hårdaste arbetsuppgifterna inom industrin och servicesektorn.

Faktum är att den här gruppen utgör stoftet av dagens sverigefinnar. Den stereotypiska bilden var att finnarna var grymma på att jobba, basta och supa. Den här mytiska bilden lever kvar, trots att statusen har höjts avsevärt under senare decennier. Sverigefinnar har varit en nationell minoritet hela 2000-talet.

Den andra generationen, som har vuxit upp i Sverige har naturligtvis via modersmjölken och uppfostran fått finska rötter och kanske till och med språket, men samtidigt så måste man komma ihåg att man har även vuxit upp i ett majoritetssamhälle, som västeråsare eller Hisingsbo och troligtvis nästan helt svenskspråkig, åtminstone som vuxen.

Härmed har det ofta varit problematiskt att se och känna sig som sverigefinsk, eftersom det har man enligt majoritetssynen oftast förknippat med föräldragenerationen, det vill säga en sverigefinne är en finskspråkig finne som bor i Sverige. Man kanske säger att man är både och, finsk och svensk, eller 100 procent finsk, men sverigefinsk?

I 2018 kan det möjligtvis vara ”inne att vara finne” i vissa kretsar (som kanske skulle kunna vara motsvarande till det som heter den rödgröna bubblan här i Finland). Om man tittar på hur majoritetssamhället, de politiska krafterna och även massmedia fungerar, så är blicken på sverigefinskheten ganska tom. Det är inga problem med att vara finsk i Sverige. Men däremot, om en människa som talar perfekt svenska och alltid har bott i Sverige påstår vara sverigefinsk, så kan det vara svårt att få utrymme eller respekt för det. Varför ska det spela någon roll? Sverigefinskheten, som en nationell minoritet, ses sällan tillhöra kölet av det svenska skeppet. Våra nationella egenbilder kan vara rätt stela. Osynligheten är en spegelbild av ett majoritetssamhälle, som inget ser.

Ett väldigt aktuellt exempel, som vittnar av samma kritik, som till exempel Europarådet ständigt ger Sverige när det kommer till undervisningen av minoritetsspråk i Sverige. I mars publicerade engelska The Guardian en lång och väldigt kritisk artikel under rubriken Sweden's Finns fear minoritylanguage rights are under threat. Än så länge har enbart SVT:s finskspråkiga redaktion och andra sverigefinska instanser noterat detta i Sverige. Varför fastnar inte kritiken? Jag antar att det handlar om janteaktig, nordlig snöblindhet, för i Finland ser vi samma tendenser. För att omformulera en tankegång från Kwame Anthony Appiah: det räcker inte att begära att bli respekterad trots att man är sverigefinne, för detta skulle i viss mån räknas mot ens värdighet. Man får alltså begära att bli respekterad som en sverigefinne.

KAI LATVALEHTO

Sidan uppdaterad 2023-03-06