På bilden ser du två väskor i samisk design tillverkade av Laila Wilks, Mittådalen. Foto: Malin A Junkka

Hantverket - en viktig identitetsmarkör

Samiska koltar och romska kopparkastruller – nationella minoriteter i Sverige har en rik hantverkstradition. Ändå är det inte självklart att den får samma stöd för bevarande som typiskt svensk hemslöjd.

En gång i tiden var vi tvungna att tillverka allt vi behövde själva. Därför säger hantverk en hel del om våra livsvillkor i historien.

Den samiska slöjden kan berätta om vilka föremål en samefamilj behövde och det romska hantverket visar exempelvis vad romer var skickliga på att uföra. Men hantverket är mer än så. Det är tradition, kultur och inte minst identitet. Den finsk-romska kjolen eller tornedalska Lovikkavanten är inte bara vackra uppvisningar i hantverksskicklighet. De är också identitetsmarkörer som visar vem man är.

Att bevara hantverk och slöjdkunskaper är en självklarhet i Sverige. Den svenska hemslöjden har en given plats i skolan och staten ger via hemslöjdskonsulenter och finansiellt stöd möjlighet för gamla hantverkstekniker att leva vidare, eftersom de ses som värdefullt kulturarv. Bevarandet av minoriteters hantverkskunnande har hittills inte varit lika självklart. Men för den romska minoriteten kan en positiv förändring vara på väg. Det berättar Erland Kaldaras på Romska kulturcentret i Malmö.

Han säger vidare:
– Vi är mitt i ett projekt nu, där vi ska revitalisera det romska hantverket. Vi ska försöka inventera vad som finns, och undersöka möjligheten till att starta en utbildning för unga.

Projektet har delvis finansierats av Nämnden för hemslöjdsfrågor, som fördelar det statliga stödet till hemslöjd. Erland berättar att projektet behövs för majoritetssamhället har i dag knappt någon kunskap om det romska hantverket som förr var så vanligt i Sverige.

En stor del av kunnandet bland romer har också försvunnit och det finns knappt någon som vidareutvecklat eller moderniserat hantverket efter att Rosa Taikon dog.
Ändå hade romskt hantverk en självklar plats i det svenska samhället för runt hundra år sedan. Många romer arbetade med förtenning och kopparslageri och tillverkade koppargrytor för allmänheten. De sålde också prydnadsföremål som ”luffarslöjd”, korgar och smycken. Trots att hantverket idag för en tynande tillvaro betyder det fortfarande mycket för romer.
– Det är ett sätt att bevara kulturen och traditioner, säger Erland Kaldaras.

För andra minoritetsgrupper har hantverket inte haft en lika central roll som för romerna. Sverigefinnar har, enligt ordföranden i Sverigefinska riksförbundet, ingen utpräglad egen hantverkstradition. Visst har de sysslat med hemslöjd, men något typiskt sverigefinskt är svårt att peka på, säger ordföranden Voitto Visuri.
– Jag tror inte det finns ett specifikt sverigefinskt hantverk. Jag tror inte vi skiljer oss så mycket från exempelvis svenskar på den punkten.

Den judiska minoriteten har inte heller någon stark hantverkstradition i Sverige. Traditionellt judiskt hantverk kretsar kring tillverkandet av religiösa föremål, som till exempel ljusstakar och bägare. Material och tillverkningsprocess kan variera och vara allt från smide till träarbete eller brodyr. Det är inte hantverket utan snarare användandet och funktionen som är det viktiga, berättar Yael Fried, intendent på judiska museet i Stockholm. Hon säger att det idag är få som gör sådant själva, det sköts kommersiellt. Men hon vill också lägga till ett annat sorts hantverk.
– Allt beror på vad man menar med hantverk och kulturbärande. Jag tycker att skrivande kan anses som ett hantverk. En judisk skrivare har särskild träning i att skriva helig text, och den får inte bli fel. Jag hävdar att den kunskapen är kulturbärande och av största vikt för den judiska kulturens fortlevnad.

En judisk skrivare kallas sofer. En sofer skriver Toran för hand och andra heliga texter som tefillin som är bönekapslar, och mezuzor som är dörrkapslar, och även skilsmässodokument.  

Av Sveriges nationella minoriteter har samer förmodligen det mest välkända hantverket. Den samiska slöjden, eller duodji som samer kallar den, innehåller föremål som kläddräkten kolt, skinnväskor, träkärl och knivar. Samisk slöjd får också statlig stöttning för att bevaras. Det finns slöjdutbildningar på både gymnasie- och högskolenivå och Kulturdepartementet finansierar Sameslöjdstiftelsen där tre nationella utvecklare arbetar. De kan jämställas med de slöjdkonsulenter för svensk hemslöjd som finns runt om i landet.

Sanna Larsson arbetar på Sameslöjdstiftelsen som just nationell utvecklare i duodji med intriktning på hantverk och kulturarv.
– Slöjden är viktig för samer. Jag tror att det handlar mycket om identitet, säger hon.

Många unga samer har i dag tagit hantverket vidare och designar allt från brickor till gardiner med utgångspunkt i det samiska formspråket.

Sanna Larsson säger att det är okej så länge någon med kunskap i den traditionella slöjden gör det. Men att det blir problematiskt när någon som inte är same profiterar på samers kultur.
– Samerna är ett urfolk, och alla våra kulturyttringar tillhör ett urfolk. Samerna har exploaterats och förtryckts under århundraden och att bara fortsätta i dagens samhälle... man borde ha kommit längre än så.

Hon säger att hon har svårt att förstå varför man vill använda samernas slöjd om man inte är same. Själv skulle hon exempelvis inte bära en dräkt från Dalarna, som hon tycker är jättevacker, eftersom hon inte har någon koppling dit.
– Många använder argumentet att de hjälper samerna så att slöjden inte ska försvinna. Men det är bara ett fortsatt förtryck, samerna klarar sig alldeles utmärkt själva, vi behöver inte den hjälpen.

Det traditionella tornedalska hantverket utgår från de behov folk hade förr, och det naturmaterial som fanns att hämta i omgivningen. Hantverket var då ett måste, för allt man behövde var man tvungen att tillverka själv. Det var skålar i björkträ, väskor och kläder och skor i renskinn. Och korgar, näveraskar, knivar, smidesredskap, verktyg, trasmattor och mycket mer. Idag är det mest kända tornedalska hantverket förmodligen Lovikkavanten. Den uppfanns av Erika Aittamaa som bodde i i byn Lovikka i Tornedalen kring förra sekelskiftet.

Än i dag är det bara medlemmar i husmodersföreningar i Lovikka som får sticka de äkta vantarna. En av dem är  Johanna Hjärtström på Svenska tornedalingars riksförbund. Hon säger att det tornedalska hantverket lever vidare i dag, och att många lär sig de gamla hantverkskunskaperna. Men att behoven av föremålen har ändrats.
– I dag handlar hantverket mindre om behov och mer om att pryda oss och våra hem. Att lyfta det som är vårt och visa och föra vidare till nästa generation vad vi lärt oss.

KARIN FINGAL

 

 

 

Sidan uppdaterad 2018-02-05
Erland Kaldaras Arkivbild: Karin Fingal
Erland Kaldaras Arkivbild: Karin Fingal
Yael Fried Foto: Privat
Yael Fried Foto: Privat

Läs mer

I serien om hantverk och de nationella minoriteterna kommer du under februari månad att få möta Johanna Hjärtström som förvaltar det tornedalska arvet från Lovikkavanten och Sara Björne, kläd- och smyckesdesigner.

Minoritet.se har även träffat en forskare som uttalar sig om hantverkets betydelse.

 

På måndag får du läsa om hur Johanna Hjärtström utvecklat Lovikka-vanten! foto: Vilma Hjärtström
På måndag får du läsa om hur Johanna Hjärtström utvecklat Lovikka-vanten! foto: Vilma Hjärtström

Om minoritet.se

Minoritet.se sprider kunskap om urfolket samerna och Sveriges nationella minoriteter, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Sametinget ansvarar för minoritet.se och i arbetet med webbplatsen involveras samerna och de nationella minoriteterna.

Genom aktuella reportage om och med samerna och de nationella minoriteterna lär du dig mer om deras kultur, språk och vardag.

 

Här hittar du också information om Sveriges minoritetsåtaganden , aktuell lagstiftning och myndighetsinformation från Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Webbplatsen ska underlätta arbetet inom förvaltningsområdena genom att samla material som rör samerna och de nationella minoriteterna på ett ställe. Information om cookies på webbplatsen.

Webbredaktör och ansvarig utgivare Malin Andersson Junkka | malin.junkka@sametinget.se | 070-640 60 06

På minoritet.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?