Artiklar

«Resandefolket mår inte bra»

- Det finns många bland resandefolket som skäms, säger Rose-Marie Wallengren. Hon är en av alla resande som i dag vill återta sin identitet och berätta öppet om sin kultur. För trots att de levt i Sverige i 500 år är Resandefolket fortfarande en okänd grupp för många svenskar.

Tevattnet kokar på spisen och medan Rose-Marie dukar upp bullar pratar hon om sin son, Simon, som flyttat till Malmö för att plugga. Han är hennes yngsta barn, och han fick först som 15-åring veta att han tillhörde resandefolket. För efter lång tid av diskriminering och utsatthet är det många resande som skäms över sin identitet.
- Jag har vuxit upp med det och vetat vem jag var. Men i mitt första äktenskap... han hade ingen aning om att jag var resande, säger Rose-Marie.

Många känner inte till resandefolket, men fler har nog hört talas om "tattare". Det var ett skällsord som användes om många resande förr.

När resandefolket kom till Sverige från Europa på 1500-talet blev de väl mottagna. Men snart började svenska staten på olika sätt att diskriminera dem. På 1900-talet tvångsomhändertogs mängder av barn från sina föräldrar och fram till 70-talet tvångssteriliserades både män och kvinnor. Rose-Marie och hennes syskon fick gå i hjälpklass tillsammans med utvecklingsstörda. Bara för att de, som man sade då, var "tattare".

I dag har kränkningarna lett till att många resande är rädda för myndigheter, och för att skydda sina barn från att råka ut för samma diskriminering har de valt att inte berättat för barnen om deras identitet.
- Men det leder till självförakt. Resandefolket mår inte bra själsligt och familjerna mår inte bra, säger Rose-Marie.

Hon är aktiv i Kulturgruppen för resandefolket, en förening som arbetar för att fler resande ska våga ställa sig upp och säga vilka de är och återta sin kultur istället för att gömma undan den.

Efter att vi satt oss i Rose-Maries bruna skinnsoffa i vardagsrummet knackar det på dörren och en annan i föreningen, Richard Magito Brun, kommer in och slår sig ner. Han vill att kunskapen om Resandefolket ska öka.  
- Jag vill att det ska komma ut ur garderoben ordentligt. Att vanligt folk ska ha minst lika bra koll på resandefolket som på judar, säger han.

En kontroversiellt fråga är om resandefolket ska räknas som en del av den romska minoriteten. De har samma indiska ursprung och liknande språk och kultur, men många resande tycker att det blir missvisande att de, som levt i Sverige i åtminstone 500 år och är integrerade i samhället, hamnar i samma grupp som de fattiga rumänska romer som kommit under 2000-talet och som kanske knappt gått i skolan.

På Föreningen resandefolkets riksorganisation tycker ordföranden Sonny Jenfjord att Resandefolket ska samarbeta med romer bara i övergripande större frågor.  
- De romska grupperna är väldigt olika. Vi vill slå vakt om vår egen identitet, kultur och historia, för den skiljer sig avsevärt.  

När Sonny pratar framtid för resandefolket önskar han sig ett erkännande från svenska staten, om de övergrepp som begåtts. Och han vill att läroböckerna i skolan ska berätta om Resandefolket.  
- Då får eleverna lära sig vilka människor som lever i landet, så  vi kommer ifrån rasism och skapar bättre förståelse. Då tror jag att den här ovänskapen och oförståelsen skulle elimineras.

Rose-Maries son, Simon, har inte bara fått veta att han är resande, han har blivit en aktivist som engagerar sig för en upprättelse för de resande. Och Rose-Marie tror på framtiden och de unga som kommer fram nu.
- Jag kan inte lasta hela samhället för det som skapades av tidigare politiker. Jag är noga med att visa att vi går framåt. Det är farligt för nästkommande generation om vi säger att allt är dåligt.

KARIN FINGAL






 

Sidan uppdaterad 2015-05-21