Artiklar
Mona har hjärtat i Tornedalen
Mona Mörtlund är Kangosbon som vågade börja skriva på meänkieli och fick sin första pjäs uppspelad på Dramaten. Just nu bor hon i Luleå och sätter upp den första trespråkiga pjäsen någonsin på Norrbottensteatern. Det är också första gången som Norrbottensteatern, Samiska teatern och Tornedalsteatern gör en gemensam produktion.
Mona Mörtlund är 54 år och född i Kangos i norra Tornedalen. Det är också där hennes hjärta finns.
- Jag har flyttat i perioder därifrån men längtar alltid tillbaka, till den språkliga gemenskapen och byborna. Och jag har bott där i 35 år sammanlagt, det är hemma, konstaterar hon.
Hon kan numera titulera sig som poet, författare och dramatiker.
Vilket känner du dig mest som?
- Det går inte att säga. Jag mår som bäst när jag får bryta upp då och då från det jag håller på med.
Mona Mörtlund är i grunden förskolelärare och det var också det som satte igång hennes författarådra. Hon saknade material på meänkieli för barnen på förskolan och det blev grunden till hennes författardebut bok 1986 Moron, moron, ostaks' poron som hon gjorde tillsammans med Monica Johansson. En bok fylld av ramsor, sånger och lekar på meänkieli som blev möjlig tack vare en omfattande insamling från gamla människor och med hjälp av skolor och förskolor.
- Det är faktiskt en av de saker jag gjort som jag är mest stolt över och den används fortfarande i förskolor och skolor, säger Mona.
Hur fann du modet att börja skriva på ett språk som inte var accepterat som ett ”riktigt” språk på den tiden?
- Jag har alltid följt mitt hjärta och om jag inte gör det så blir det inte bra. Jag och Monica Johansson hade otroligt stort stöd från Matti Kenttä från Haparanda som var en språklig mentor och kom med goda råd.
- Att se ett språk i en tryckt skrift höjer statusen enormt på språket. Då när jag började fanns det bara två böcker på meänkieli, en från 1940-talet och en från 1970-talet.
Författarskapet utvecklades och Mona började även skriva pjäser. Hennes första pjäs spelades av Tornedalsteatern på Dramaten 2006. Den hette Regnblommorna är vackra i år/Vale tappaa sielun och kom 2005.
Hur kändes det?
- Det var en väldigt stark känsla för tornedalingarna i Stockholm, att få höra sitt språk på Sveriges nationalscen. För mig blev det lite overkligt men förstås väldigt roligt.
Det var för tio år sedan som Mona beslutade sig för att satsa på skrivande på heltid. I dag livnär hon sig på skrivandet i olika former, hon gör även en hel del översättningar för UR, Utbildningsradion.
En populär kortfilm, som Mona gjort, är Mie halvan kotia, en novellfilm som kom 2009 med bland andra Lo Kauppi och Lilly Ylipää i huvudrollerna. Den handlar om en kvinna på ett äldreboende i Stockholm som drabbas av en stroke och den enda hon kan säga efter den är Mie halvan kotia. Ingen förstår henne tills den dagen en vikarie kommer in i bilden, Lo Kauppi, som bestämmer sig för att ta reda på vad det betyder.
- Filmen visas mycket på kommuner och äldreboenden. Den handlar om bemötande och språk. Den berör många. Ibland åker jag med och föreläser i samband med visning och det blir intressanta diskussioner. I Stockholm slutade diskussionen med att de äldre ville ha ett eget hem för tornedalingar där de kan sitta och dricka kaffe och äta kangoskakor och kaffeost, berättar Mona.
Mona menar att språket är nyckeln till en människa.
- Det behövs bara några ord för att öppna dörren till en människa.
Just nu arbetar Mona med manus till en pjäs som ska sättas upp på Norrbottensteatern i Luleå. Det är ett unikt samarbetsprojekt mellan Samiska-, Tornedals- och Norrbottensteatern. Premiären kommer att vara i 4 oktober 2012 i Kiruna.
- Pjäsen handlar om vår gemensamma historia av att bli fråhtagen sitt språk, hur den påverkat oss och hur vi kan gå vidare. Den ska spelas på tre språk.
Mona tycker att framtiden ser ljus ut för meänkieli trots att det finns hinder.
- Att vi blev nationell minoritet för 11 år sedan har betytt väldigt mycket för självförtroendet. Nu har vi en självklar plats i det svenska samhället på våra villkor. Nu vågar folk prata högt och tydligt på stan istället för att viska.
MALIN ANDERSSON JUNKKA
- Jag har flyttat i perioder därifrån men längtar alltid tillbaka, till den språkliga gemenskapen och byborna. Och jag har bott där i 35 år sammanlagt, det är hemma, konstaterar hon.
Hon kan numera titulera sig som poet, författare och dramatiker.
Vilket känner du dig mest som?
- Det går inte att säga. Jag mår som bäst när jag får bryta upp då och då från det jag håller på med.
Mona Mörtlund är i grunden förskolelärare och det var också det som satte igång hennes författarådra. Hon saknade material på meänkieli för barnen på förskolan och det blev grunden till hennes författardebut bok 1986 Moron, moron, ostaks' poron som hon gjorde tillsammans med Monica Johansson. En bok fylld av ramsor, sånger och lekar på meänkieli som blev möjlig tack vare en omfattande insamling från gamla människor och med hjälp av skolor och förskolor.
- Det är faktiskt en av de saker jag gjort som jag är mest stolt över och den används fortfarande i förskolor och skolor, säger Mona.
Hur fann du modet att börja skriva på ett språk som inte var accepterat som ett ”riktigt” språk på den tiden?
- Jag har alltid följt mitt hjärta och om jag inte gör det så blir det inte bra. Jag och Monica Johansson hade otroligt stort stöd från Matti Kenttä från Haparanda som var en språklig mentor och kom med goda råd.
- Att se ett språk i en tryckt skrift höjer statusen enormt på språket. Då när jag började fanns det bara två böcker på meänkieli, en från 1940-talet och en från 1970-talet.
Författarskapet utvecklades och Mona började även skriva pjäser. Hennes första pjäs spelades av Tornedalsteatern på Dramaten 2006. Den hette Regnblommorna är vackra i år/Vale tappaa sielun och kom 2005.
Hur kändes det?
- Det var en väldigt stark känsla för tornedalingarna i Stockholm, att få höra sitt språk på Sveriges nationalscen. För mig blev det lite overkligt men förstås väldigt roligt.
Det var för tio år sedan som Mona beslutade sig för att satsa på skrivande på heltid. I dag livnär hon sig på skrivandet i olika former, hon gör även en hel del översättningar för UR, Utbildningsradion.
En populär kortfilm, som Mona gjort, är Mie halvan kotia, en novellfilm som kom 2009 med bland andra Lo Kauppi och Lilly Ylipää i huvudrollerna. Den handlar om en kvinna på ett äldreboende i Stockholm som drabbas av en stroke och den enda hon kan säga efter den är Mie halvan kotia. Ingen förstår henne tills den dagen en vikarie kommer in i bilden, Lo Kauppi, som bestämmer sig för att ta reda på vad det betyder.
- Filmen visas mycket på kommuner och äldreboenden. Den handlar om bemötande och språk. Den berör många. Ibland åker jag med och föreläser i samband med visning och det blir intressanta diskussioner. I Stockholm slutade diskussionen med att de äldre ville ha ett eget hem för tornedalingar där de kan sitta och dricka kaffe och äta kangoskakor och kaffeost, berättar Mona.
Mona menar att språket är nyckeln till en människa.
- Det behövs bara några ord för att öppna dörren till en människa.
Just nu arbetar Mona med manus till en pjäs som ska sättas upp på Norrbottensteatern i Luleå. Det är ett unikt samarbetsprojekt mellan Samiska-, Tornedals- och Norrbottensteatern. Premiären kommer att vara i 4 oktober 2012 i Kiruna.
- Pjäsen handlar om vår gemensamma historia av att bli fråhtagen sitt språk, hur den påverkat oss och hur vi kan gå vidare. Den ska spelas på tre språk.
Mona tycker att framtiden ser ljus ut för meänkieli trots att det finns hinder.
- Att vi blev nationell minoritet för 11 år sedan har betytt väldigt mycket för självförtroendet. Nu har vi en självklar plats i det svenska samhället på våra villkor. Nu vågar folk prata högt och tydligt på stan istället för att viska.
MALIN ANDERSSON JUNKKA
